Aftonbladet – 9 december 1858, sida 3

Ballcr 10f UC galllt, far del då OCKSsa palla atven för de nyare förfåttarne? Det brukar icke annars vara någon ursäkt för en omoralisk författare, att han går så långt i denna riktning, att han derigenom blifver oskadlig. En talare har äfven påstått, att naturens studium skulle leda till förnekande af den moraliska tillräkneligheten. Detta vore äfven för talaren en nyhet. Han kände ingen naturkunskap, ingen gren af densamma, ingen vrå af densamma, der denna förnekelse inginge hvarken som lärosats eller som resultat. Samme talare har anfört, att en tysk naturforskare kommit till ett besatt resultat, men till det besatta kunde man komma på alla vägar, och äfven den klassiska vore visserligen icke dit stängd. Denne talare hade äfven yttrat att de, som här stridde mot klassiciteten, eljest bruka föra frihetens talan, men icke göra det här, då de ej vilja medgifva den fria undervisningen i de klassiska språken. Men är icke det att föra frihetens talan, och på ett ganska värdigt sätt, när man vill lossa skolundervisningen från föråldrade band,som hämma hennes nödvändiga utveckling? Man hade äfven tagit fasta på det förra gången fälda medgifvandet, att det vore en stor lucka uti dens bildning, som icke vore hemmastadd uti de klassiska språken, men detta medgifvande berättigade icke till de slutsatser, man deraf ville draga, att nämde bildning vore vilkoret för allt utmärkt i vetenskap, i tal och i kon-t. Det kunde finnas stora luckor äfven uti dens kunskaper, som kunde de gamla språken — t. ex. fullkomlig okunnighet inaturvetenskaperna — men man kan hafva en lucka uti ett afseende, och vara stor och utmärkt uti andra och de flesta. Hvad skulle Wallin och Tegner, säger man, hafva blifvit utan klassiska studier? Hvad mången annan stor man blifvit utan dem. För öfrigt ville talaren erinra derom, att för 20 år sedan, då Upsala katedralskolas nya hus invigdes, yttrade just samme, dåvarande erkebiskop Wallin den tanken, att latinstudiet borde framskjutas tilldess gossen blifvit 13 eller 14 år. Det var hans erfarenhet! Nu till en annan talare. Denne hade bland många andra granna ord yttrat att sekler druckit ur den klassiska bildningens modersmjölk. Ja, men samma århundraden (talaren sade sig aldrig nyttja ordet sekler) hafva äfven druckit ur den nyeuropeiska bildningens modersmjölk. Verldsbildningen är en moder med tvenne bröst, det antikas och det modernas: begge äro henne lika kära. Det är förunderligt att man glömmer det senare bröstet samt den stora betydelsen af denna bildnings grund, det kristliga grundämnet. Man glömmer dess ofantliga olikhet med den hedniska, glömmer hela den germaniska bildningsroten. I stället för att lägga tillbörlig vigt på det kristliga och nationella, hvilka i sig upptagit, men icke härstamma från det antika, och hvaraf vår bildning uppkommit, vill man förlägga hela vår bildnings grund till Asien. 5 Krisen är i Tyskland utkämpad, heter det. Ahnej! Han kan vara utkämpad för en tid, men han kommer nog tillbaka. Kriserna äro odödliga i verlden. Samme talare erkänner elektricitetens, ångans och jJernvägarnes under, men beklagar att man plåstrar. med den andliga bildningen. Hvaruti består då den ena sidans plåstrande framför den andra? Om ett sådant qvacksalvande med andlig bildning ligger uti tidsriktningen, så äro vi allesammans med derom, oeh ingen kan derifrån frigöra sig. Om tidsriktningen är så dålig, hvarföre hafva icke våra klassiskt bildade förfäder och skolmän hindrat denna tidsriktning, om de kunnat det? Hvarföre har icke latinet hitintills varit det helsogifvande, hjelpande receptet? Skall tidsriktningen månne nu hjelpas med att nioåringen läser latin, fastän det icke förut hjelpt? Samme talare yttrade något om inrättningar med en skylt, hvarpå stod att läsa: Här tillverkas allmän medborgerlig bildning, och der man finge stycken af botanik, astronomi och geologi m. m. Men bredvid denna skylt hänger en annan: Här tillverkas klassisk bildning. Der får man en bit af Livius, en bit af Horatius, en af Cicero, en af Virgilius 0. s. v., och man får icke heller der någonting helt och färdigt förr än vid akademien, der allt detta ändå måste repeteras. — Civilisationensfibrer, sade han, äro genomträngda af den klassiska bildningen,. Nåväl! Om t. o. m. sjelfva dess innersta fibrer äro deraf genomträngda, så måste denna klassiska bildning också hafva fullkomligt genomträngt hela vår civilisation, så att vi hafva den redan gifven, och det är då alldeles obehöfligt för hvar och en enskilt att särskilt förvärfva henne blott på urspråket. Bildningen är ett arf, ett fideikommiss, men af det slag, att det måste vårdas, för att vara i full besittning deraf. Men det behöfver icke ånyo köpas af hvarje menniska, som födes, för samma pris som slägten gjort det. Bildningen inhemtas nu till en betydlig del omedelbart i hemmet, i lifvet, i kulturluften. Man har ånyo talat om inskriptionen, eller bättre inskriften på riddarhuset, som icke alla riddarhustalare kunna tyda. Men detta är icke vår tids fel; det är deras, som hade den luckan i sin bildning, att de icke förmådde åt sitt eget hus gifva en inskrift på sitt eget ridderliga svenska språk. Anyo får man höra talas om Axel Oxenstjerna och hans latin. Ånyo skall hans storhet förläggas till latinska grammatikan. Talaren hade aldrig begripit hvar fosterlandstanken sitter i de mäns hufvuden, eller fosterlandskänslan i deras hjertan, hvilka icke mera njuta af den föreställhingen att Axel Oxenstjernas, den störste svenske enskilte mans storhet icke skulle vard ett alster af svenskt sinnelag, fostradt på svensk jord, uti svenska bildningsformer, utan på något tillfälligt, som hans första deklinationer. Talaren förstod icke klangen uti de svenska bröst, som icke mera vidgades vid den förra tanken än vid den senare. Men orsaken är den, mina herrar, att I hafven haft edra ungdomsälskarinnor vid Tiberns och Attikas stränder, men icke på det bildningsrika Sverges jord., Man har talat om två tyska officerare, som utmärkt sig genom klassisk lärdom såsom krigsvetenskapliga skriftställare. Det finnes i Tyskland icke blott två, utan många sådana militäriska författare. Men tror man, att militäriska insigter och duglighet bero på klassiska studier, så bedrager man sig fullkomligt. De snillrikaste militärförfattare, men, hvad mera är, de störste härförare, hafva tvärtom saknat sådana studier. Den talare, mot hvilken dessa sista anmärkningar varit riktade, har uppläst en vers af Schiller, för att visa huru illa tysk poesi låter i jemförelse med romersk. Talaren uppläste nu en annan: VANOR PPI RTR Einst wird kommen der Tag, wo der heilige Ilion hinsinkt, Prismos selbst und sein Volk, des lanzenkundigen Königs, och trodde att äfven tysk poesi kunde klinga ganska väl. Men vackrare ändå klingar svenskan, och talaren anhöll att få berätta med anledning häraf följande anekdot som han hört. Då för 50 år sedan grefve De la Gardie var svenskt sändebud i Madrid, och vid ett middagsbord, der personer af en mängd olika nationer funnos, talet föll på hvilket vore det vackraste språk, så kom man öfverens om, att för atrönande. deraf, och alldeles oberoende af innehållet, skulle hvar och en yttra ett kort tänkespråk på sitt modersmål, ofta okändt för alla. En svensk hade är RR AS RR -—N— AA frå rt a a a