Aftonbladet – 9 december 1858, sida 3

Schlei, såsom man till följd af en sedan sig utbredande förtyskning allmännare kallat denna hafsvik, som med sin djupa, smala och slinorande inskärning mera liknar en flod — bekransade den dess i tusende bugter sig utskärande vattenspegels stränder med en bokskog, sådan den endast finnes på Danmarks jord; på andra sidan intog den en milslång rymd in åt landet, och visade snart sagdt,på hvarje fläck af sitt omfång taflor, värdiga en målares pensel. Det finnes ställen liksom menniskor, hvilka naturen tyckes älska, emedan hon slösar på dem en skönhet och ett behag, som gäcka konstens alla bemödanden, och som endast hon med sin moderliga rikedom kan åstadkomma efter de lagar mångfalden af hennes medel ställer henne till buds. En-af dessa trakter, der hon så frikostigt utstrött sina -håfvor, var onekligen den park vi beskrifva. Här låg öfver en mark, formad, som hade den varit uppburen afen svallande sjö, än strödda grupper, än hela skogsstreck af smidiga bokar med sina ljusgröna, luftiga kronor; der stodo utposter af kämpalika ekar, som brottats med stormar och vindar under sekler, och på sina knotiga grenar buro kronor, starka nog att ännu öfverlefva flera menniskoåldrar och bjuda skugga åt de furstar, som änhu i många led skulle komma att hålla en lustig jagt vid deras fot. På andra ställen åter var naturen vildare, och lemnade åt den nordiska tallen mossiga klippor nog, att slå sina magra rötter emellan, och spira upp med denna mörka, allvarsamma grönska, som här var en dyster främling. Nästan midt idenna park, hvilken i flerfaldiga riktningar genomskars af bäckar och källsprång, låg på en höjd, hvilken dominerade en vidsträckt sig utbredande slätt, det förut omtalade jagtslottet, hvarifrån fruntimren skulle åse jagten. Detta, bygdt i lätt stil, med ett enda rundt