Aftonbladet – 8 december 1858, sida 3

erna. Att dervid studera de nya språken, utan: att först lära de gamla, vore detsamma som att läsa Euelides utan figurer. Enligt tal:s öfvertygelse borde lärjungens främst studera latinet och modersmålet, och med de moderna språken borde det få anstå till ett senare stadium af underviscingen. Den moderna bildningen har uppvuxit på de klassiska språkens grund; En utmärkt tänkare har yttrat, att de klassiska språken måste vara grunden för undervisningen, och detta förhållande kan lika litet omvändas, som man kan rycka upp en blomma med roten, vända om den och säga om roten: detta skall våra blommam. Det är således oegentligt att säga, att de klassiska språkstudierna skola vara blomman af bildningen, och dessa studier hafva obestridligen sin vigt och sin nytta, äfven om fullständig kunskap i de gamla språken icke derigenom förvärfvas. Man bar slutligen sagt, att de klassiska språkstulierna icke hafva något värde i det praktiska lifvet och såsom bevis anfört, att de ej äro behöfliga i statens tjenst. Ville man konseqvent tillämpa denna måttstock, skulle man dock kunua utdöma nästan alla kunskapsämnen, undantagandes kristendomskunskapen; ty strängt taget är det endast denna som ouudgängligen fordras för att blifva riksdagsman elIr statsråd. -Man talar om de slippriga ämnena uti den gamla litteraturen. Visserligen finnas der sådana, men läsaren kan ju välja ämnen, som han låter sina lärjungar läsa, och slippriga ämnen finnas nog i vår gen litteratur. — Vidare anser man att forntidens republikanska och hedniska åsigter kunde hafva en skadlig inverkan på ynglingasinnet; men dermed har det ingen fara; väl gifva de ämnen till nyttiga jemförelser med våra egna förhållanden, men de äro ör vår tidsbildning alltför främmande. Långt farligare äro nutidens republikanska och hedniska åsigter. I det praktiska lifvet har man för öfrigt alltid mycket att lära, man må hafva hvilken teoretisk bildning som helst. Att den klassiska bil ningen icke ansetts göra personer odugliga tillpraktiska värf, bevisades äfven deraf att man tillförene uti hofrätterna med särdeles nöje mottog graduerade magistrar: Det är löjligt, har man slutligen sagt, att lära åttaåringar filologi, att vilja bilda åttaåriga filosofer,. Det har verkligen ingen fara. Man kunde för öfrigt lika gerna utdöma religionsundervisningen och tala om, att åttaåriga teologer äro löjlige. Hr L. J. Hjerta. Under diskussionen öfver detta ämne har det framhållits såsom en af de hufvudsakliga fördelarna af den andel som latinet upptager i den nuvarande elementarundervisningen, ja såsom det väsentliga hufvudstödet för dess bibehållande, att denna nndervisning skärper tankekraften och mer än någon annan höjer menniskan till sjelfstudium. Det tycktes dock, som åtminstone en af de talare, hvilka uppträdt till försvar för latinstudiet, vederlagt detta påstående med sitt eget exempel. Ty månne icke denne talare, troligen utan att sjelf märka det, hade förbisett de vilkor, som böra gälla vid en sådan debatt, som denna, nemligen att upptaga till lugn undersökning och till vederläggning, om det kan ske, de skäl, som motståndarne anföra, men icke, förbigående dessa skäl, i stället upprepa sina egna påståenden såsom bevis. En sådan petitio principii ansåg talaren ha legat i ett af de nästföregående anförandena, och böra påpekas i anseende till vigten att undvika detta stridssätt, så vidt man vill komma till något resultat. Så hade denne talare yttrat, att det icke skall lyckas att vid roten afhugga det civilisationens tusenåriga träd, under hvilket vetenskapen och konsten njutit hägn och skugga, (nemligen latinska språket. De, som åhört den föregående öfverläggningen, kunde deremot intyga, att om något sådant rothuggande al: drig:varit fråga, utan endast derom, huruvida icke latinstudiet vore umbärligt i delägre skolorna. Det vore således verkligen, såsom samme talare yttrat, ej så farligt, fåstän i en motsatt mening. Densamme hade ock kallat motståndarne ifrare för den blotta praktiska nyttan: lika ogrundadt. De som velat att latinet skall maka åt sig i skolorna, hafva yrkat detta till en del just på det skälet, att den nuvarande undervisningen bevisligen ej åstadkommer en kunskap i språket, som på något sätt motsvarar tidsuppoffringen, och att detta utgör en väsentlig orsak till att det blir aliqvid in omnibus et nihil in toto, hvilket hr Bjurstån velat tillvita försvararne af lektor Cramers tes. Deremot hade latinläsningens försvarare icke upptagit sådana skäl från andra sidan, som t. ex. det af hr Cederschöld framförda, att grekerna icke studerade främmande språk för sin bildning; det qvarstår således ovederlagdt med sin slutföljd. Man hade emot den yrkade reformen åberopat den mening, som gjort sig gällaude vid en sammankornst af tyska pedagoger år 1850. Talaren erinrade, att detta inträffade under reaktionens värsta period, just under samma tid som planerna för den kristliga polisstatens upprättande hade fått öfverhand i alla riktningar; dylika reaktioner från Tyskland ha ock förr verkat här genom exemplet; men utan förmätenhet trodde talaren det kunna förutspås, att en annan anda snart skall göra sig gällande. En annan talare, hr rektor Frykstedt, hade också åberopat Tysklands auktoritet i detta fall i samma anförande, hvari samme talare hade såsom ett försvar för latinläsningen anfört, att ingenting så mycket som den utvecklar allmän kraft i förståndet och utbildar det uppväxande slägtet för staten. Om det senare vore fallet, så borde man ju också bland Tysklands lärde finna de förståndigaste och skarpsinnigaste statsmän i verlden. Ett exempel på motsatsen hade man dock haft i Frankfurterparlamentet. Det bestod ju till en stor del af professorer, som sammanträdde, lifvade af det mest fosterländska och omfattande syftemål och understödda af hela Europas välönskningar, men,jblott i följd af sitt opraktiskaisätt att gå till väga, gjorde ett så fullständigt fiasko, att de blefvo ett föremål för åtlöjet under benämningen professorsparlamentet; och troligen fanns dock ingen af dem som icke var väl hemma i latinet. Rektor Fryckstedt hade ock påstått att de som i vårt land uppträdt såsom sjelfständiga filosofiska tänkare, alla utan undantag försvarat latinets läsande i skolorna. Talaren ville lemna derhän huruvida det kan förhålla sig alldeles så; men han trodde å andra sidan, att idkarne af naturvetenskaperna nästan alla vore af annan öfvertygelse, och öfverlemnade till enhvar att bedöma hvilketdera slaget af bildning hos oss har det största antalet utraärkta representanter: Man måste dock oupphörligt återkomma till och ej tröttna upprepa, att frågan ju icke är att betaga de latinska författarne deras värde, utan blott gm huru stort rum latinet skall intaga bland ämnena för den allmänna undervisningen, emedan det är denna fråga som motståndarne, troligen utan afsigt, ständigt bortblanda. Hr Frykstedt hade ock sagt, om tal. ej misstog sig; att latinets studitm utbildade känslan för friheten; man borde då vid riksdagarna kunnat räkna bland de liberala grandsatsernas anhängare företrädesvis dem som mest studerat latin. Huru står detta tillsammans med erfarenheten om presteståndet, hvars pluralitet i politiskå frågor nästan ständigt visar sig envist konservativ, särdeles de biskopar och innehafvarne af första klassens pastorater, som nästan alla varit skolmän och erhållit sina pastorater på grund af öfvervägande lärdomsbetyg? Utan att behöfva jäfva den åberopade erfarenheten att de ynglingar, som läst latiffi skolan, göra större framsteg i moMansa ålat än dö. sam: salkan Tägk Tagin. ben Polka För