Aftonbladet – 6 december 1858, sida 3

matikaliska form er af en mera egendomlig och nyckfud beskaffenhet. Betraktar man dena sats närmare, kan man icke nog beundra den tighet, som deri bli vit lagd, för att hinna det önskade målet, latinets oumbärlighet. Det modersmålet mest motsatta är icke latinet. De orientaliska och slaviska språken äro det i ännu högre grad. Icke för rikt på former, ty då kunde grekiskan äska företrädet. Hvarken för rikt eller för fattigt, alldeles som latinet. Man kan härvid icke undgå finna det förunderliga deri att här skall finnas ett sådant enkom för barn och spenabarn skapadt språk, och att detta språk just är den krigiske, den verldseröfrande romarens. Än mera detta språk får ej vara i formelt hänseende moders målet underlägset. Är detta förhållandet med latinet? Derom äro tankarne delade. De tvifvel,.som derom kunna uppstå, vinna styrka hos dem, hvilka i liket med tal tro, att en försyn genomlöper verldshistorien. Optimister af denna art tro att Guds finger förer menniskoslägtet. framåt i alla hänseenden. Då ett visst syfte, liksom en röd tråd, genomlöper århundradens sträfvanden, tro de sig häruti ana ett fullkomnande. I hänseende till de europeiska språken har under sekler visat sig ett bemödande att gjuta dem i nya former. Är sådent ett framåtskridande, en utveckling eller dess motsats? Såsom skäl emot antagandet af ett mera med modersmålet beslägtadt språk, hade man gänfört att vid detta vänjer man sig alltjör snart, så att man för detsamma får ett slags gehör, hvilhet gör att man utan refezxion använder det och lär sig det, utan att medvetet tillämpa regeln: kvarigenom det upphör att vara för ståndsbildande. Denna sats torde tåla någon gransk ning. På ett annat ställe sägs att modersmälet är för svårt att läggas till grund för undervisningen: och här att de främmande lefvande språken äro för lätta. I öfrigt klandras det att lära språk efter ge hör. Förr trodde man motsatsen. Ännu under tal: ungdom brukade man lära sig stycken ur Cicero utan till, för att vinna gehör. Det lades då stor vigt på att utbilda örat för latinet. Härvid frågas: är det möjligt att med färdighet tala ett språk utan sådant gehör? Kan man verkligen under talandet eller skrifvandet hålla reglorna för ögonen? Tal. trodde det icke. Först om något stöter örat, uppstårkritiken Då framkallas reglorna. Detta slags gehör vore, långt ifrån något skadligt, tvärtom det man vid all språkundervisning eftersträfvade. De döda språken hade emot sig det, att man icke kände deras rätta uttal och således icke uti dem kunde förvärfva ett riktigt och säkert gehör. Till följd häraf måste alltid för oss blifva okända en del reglor, som grundade sig på eufonien. Välljudet hade på alla språks, utbildning mäktigt inverkat. Det antoges att man mera medvelslöst lärer sig modersmålet. Så är likväl icke förhållandet. Små barn tala aldrig korrekt, utan måste ständigt rättas, intilldess de slutligen fått det rätta gehöret. De språkfel, som begås af barnen, variera allt efter deras olika uppfattningslynne.. Ett fel, som framträder hos alla, är benägenheten att tillämpa reguliera paradigmata på ord, som böjas irreguliert. Sådant inläres endast genom -vana och gehör, så väl hos barnet, som den äldre. Fordom, när klässiciteten obestridligen fanns, ansågs den bestå i det omtalade, numera klandrade, gehöret. Nu ville man af språkkunskapen göra en språkfilosofi; och ick dermed, man vilie bilda våra åttaoch tioåriga gossar till sådana filosofer. Sådant vore ju en parodi — barn i allongeperuker. Förr betraktades de gamla språken såsom medel att vinna verkliga kunskaper och att kunna läsa deras Nu åter vill man göra dem till sitt eget mål. Man går så långt i språkeng dissekerande och uppställandet af reglor, att fara är det, i händelse Cicero återuppträdde och blefve underkastad examen 1 latinska gramatiken; skulle han stå sig ganska slätt och endäst medsvårighet undgå improbation, i I allmänhet finnas här tvenne sätt att inhemta kunskaper, Antingen att från det abstrakta härleda det konkreta, eller ifrån det konkreta höja sig till det abstrakta. Upsalaposten förordar det förra. På sådant sätt sökte äfven de gamle att konstruera verlden. I stället för att, såsom man under senare tider gjort, studera det speciella uti naturen, inneslöto de sig i sin kammare och sökte der att utur förut uppgjorda principer deducera och konstruera naturen — men det bar uppåt väggarne, — såsom man kunnat förut ana. Först sedan man hunnit att behörigen värdera och skatta det speciella och konkreta, har man: gjort några verkliga framsteg. I gamla dagar ritade man djerft verlden efter sin egen rantasi, numera går man sakta och betänksamt fram på induktionens väg. Det påstås, att modersmålet skall bättre inläras genom ett föregående studium af latinet. Vore änlamålet att vinna fullkomlighet i sitt eget språk, kunde väl andra, mera lämpliga medel utfinnas in det latinska språket. Mången förordar sistnämda studium på historiska skäl, såsom varande srunden för vår bildning. Egde detta skäl fall gilighet, skulle ju deraf följa att studiet af modersnålet icke borde grundas på latinet, utan på isländkan och Norrena tunga, deraf svenskan utbildat ig. Till stöd för sin sats anföra hrrine i Upsalaposten, attsromrarne lärde sig grekiska, De för slömma likväl här, till en del hvad de förut yttrat mm nödvändigheten af stor olikhet emellan språken. smellan latinet och grekiskan var icke större skilj wktighet än emellan svenskan och franskan. Dett: istnämda språk spelar öck i flera afseenden samm: ol som fordom grekiskan. Begge voro de qvinnorvas och den finare bildningens älsklingsspråk. Skull i följa romrarnes oxempel, komme valet af först: pråket att falla på franskan. Vi kunde då äfver begagna. samma metod vid undervisningen, som de. Ner genom infödda språklärare. Beträffande greernas uppfostran träffa upsalapedagogerna på e notsägelse, men söka undskylla den: dermed, att de cke egde tillgång till något främmande språk, son ämpade sig till barnuudervisning. Vore bemälde irr:s resonemang riktigt, skulle, såsom en nödvän lig följd af grekernas brist i undervisningen, äfver Nlifvit en underlägsenhet i deras bildnieg.. Men m lar motsatsen inträffat. Grekerna hafva alltid an etts intaga främsta rummet. Huru är sådant möjigt? Skulle det vara för djerft att deraf drag: len slutsats, att en rent natiobel bildning, utan ktin j Don gäng Al Yr na RR AT EE iedom om . främmånde språk, är tänkbar? — Röande metoden för att genom studium al nande pråk vinna fullkomlighet i sitt eget, trodde talarer let man borde följa Öiceros råd, att från goda främnande författare göra skriftliga öfversättningar Jetta vore onekligt ett godt sätt att vinna stil; och cke något språk vore så likt svenskan, att det ickt kulle erbjuda tillräckligt stora svårigheter, för ati ätta ynglingens själskrafter i verksamhet. Hvad ter anginge den muntliga nexplicationen tviflade taaren mycket huruvida den verkligen befordrade fullomnandet åf modersmålet. Vid sådan muntlig öfersättning fäster man i allmänhet alltför ringa afeende på ett klart och vårdadt språk; och erinradc alaren härvid om professor Lundblad, som anses för etta seklets störste latinare i Sverge. Hans expliationer omtalas ännu såsom ett mönster på otympghet. Så t. ex. öfversatie han Ciceros uttryck: nissos fäcio mathematicos, med Jag släpper, jag gör n släpp i mathematici Genom att begagna språkomparationen på sådant sätt, kan i sanning moersmålet icke göra värderik vinst, och torde det cke vara ur vägen, att här: påminna om Qvintiliani arning mot så ifrigt studiäm af grekiskan, att man lömmer sitt eget språk. Man har talt så mycket om själsgymnastik och m uppöfvandet af Själsegenskaperna, ått det torde ara nödigt åt detta ämne egha någon uppmärkamhet. Gymnastik kan örvas på två sätt. Antinen såsom medel, att förvärfva vissa nyttiga och rforderliga färdigheter, eller ock för dess egen kull, Bitter begge sätten vinner kroppen utbildin, Greker och romare äfvensom riddarne a Vs I EL RE RR