Aftonbladet – 6 december 1858, sida 3

Disknssionen öfver rektor Cramörs teser 1 läroverksfrågan. e Sammanträdet förliden torsdag. Frågan om de döda språkens förläggande uteslutande till universitetet utgjorde fortfarande öfverläggningsämnet. Expeditionssekreteraren Cederschiöld, som vid förra sammanträdet begärt ordet för att besvara några då framstälda anmärkningar, ansåg sig pligtig att betyga rektor Frykstedt sin tacksamhet, för det han framträdt till tesens bekämpande. All diskussion åsyftade utredning af den uppkastade frågan; och sådant kunde icke ske, om icke sansade invändningar gjordes. Endast genom de skiljaktiga meningarnes nötning sinsemellan kunde det sanna och rätta framgå. Men på samma gång tal. erkände sin förbindelse till rektor Frykstedt för dennes öppna och frimodiga framträdande, kunde han ieke undertrycka sin förvåning deröfver, att blott en enda kämpe här framstått för klassiciteten. Sådant måste förefalla talaren desto besynnerligare, som han med visshet kände att många för skolundervisningen varmt intresserade personer i allo delade de af rcktor Frykstedt uttalade åsigter. Talaren hade för sig sjelf framstält frågan om anledningen härtill, . och ehuru svårt det vore att tyda motiverna till andras handlingar, kunde han icke utfinna mera än en förklaringsgrund. Hr Cramers sats vore alldeles ny för en del personer, hvilka hela sitt lif igenom sammanvuxit med föreställningen om klassicitetens oumbärlighet för all verklig och sann undervisning. Hvad man antagit på god tro och under hela sitt lif ansett för en obestridlig sanning, förefölle i allmänhet särdeles svårt att leda i hevis. Ingenting vore svårare än att bevisa en axiomatisk sanning. Klassicitetens anhängare vore bundna af auktoritetstro. Också vore det lämpligaste sättet att frambringa en sådan tro just det tidiga studiet af de klassiska språken. Här gäller endast auktoritet. I alla andra ämnen måste äfven den största auktoritet vika för skäl och bevis. Så icke här. Om t. ex. lärjungen bemöter en lärarens anmärkning emot hans svenska stilprof dermed att Tegner, Geijer eller någon annan utmärkt författare begagvat samma uttryck; så kan till svar lemnas att det icke destomindre är felaktigt. Men om till försvar för ett såsom oriktigt anmärkt uttryck på latin åberopas Ciceros auktoritet, tvingas läraren till tystnad, och kan på sin höjd tillåta sig ett observandum, non imitandums. , Det kunde likväl hända att denna auktoritetstro -af mången ansåges nyttig och önskansvärd, samt att just öfvertygelsen derom inginge bland deras skäl för klassiska studiernas bibehållande i elementarläroverken. Så icke talaren. Han satte det rätta och förnuftiga öfver auktoriteten. Vidare ville talaren upptaga en anmärkning, som väl icke offentligen, men desto starkare i enskilta kretsar blifvit yttrad. Man säger: Hvad betyder hrr Hjertas, Hazelii och Cederschiölds omdöme? De äro icke män af facket och ega således icke något vitsord. Härvid torde det tillåtas anmärka, att ännu aldrig något skrå eller yrke reformerat sig sjelft. Impulsen dertill måste komma utifrån. Så t.: ex. icke kan man begära att en reform i vårt konstiga kameralverk skall utgå från en kameralkarl. Hela hans, med mycket arbete och stor möda förvärfvade kunskap om olika slags jordnaturer, skattläggningsmetoder m. m, skulle genom en sådan reform blitva utan värde; och att han skulle godvilligt medgifva sädant, kan icke någon, som känner menniskonaturen, billigtvis fordra. Enahanda måste förhållandet vara med pedagogen. ESR Det hade också hos tal. såväl som hos många andrå väckt ett särdeles intresse — att icke säga förundran —, det här så många af yrket förordat reform. Sådant vore i sitt slag högst ovanligt. Mer om pedagogerna i allmänhet, just till följd afsitt yrke, i visst afseende vore jäfviga, så kunde en så dan. jäfsinvändning icke riktas mot männen ur de praktiska lifvet. De förre hade, efter fullbordad: studier, återvändt till skolan och kunde således svårligen annat än dunkelt. känna de behof, som lågt derutom, För skolläraren vore det icke blott nyttigt. utan äfven nödvändigt att känna och åt andra meddela de läroämnen, uti hvilka undervisning, enligt skollagens bud, skall lemnas. Detta vore målet för hans sträfvande. Om han förbisåge hvad som låge utom denna horisont, kunde sådant icke väcka förundran hos någon opartisk. En skollärares högsta mål vorc att af sina lärjungar bilda skickliga studenter och magistrar. Sådant tillfredsstälde likväl icke der praktiske mannen. Hans blick fästades hufvudsakligen på den bana, som låge för ynglingen, sedan studierna blifvit fullbordade, och då frukten af dessa skulle skördas. De män, som sjelfva bittert fått erfara följderna af en förvänd uppfostran, och som lifligt känt huru deras kunskaper, oaktadt alla de ansträngningar och vakor, de derpå ödat, dock varit i hög grad otillfredsställande, — dessa män torde icke kunna förmenas att försöka bereda en bättre lott åt sina söner. Icke nog dermed, att man vid inträdet i det. praktiska lifvet finner hos sig bristande kunskaper och icke väl utvecklade själsförmögenheter, — man kommer äfven småningom underfund dermed, att man blifvit behäftad med en mängd fördomar, från hvilka man endast med ansträngning och efter många påkostande förödmjukelser kan frigöra sig. Detta vore anledning dertill att tål. såväl ä andra ställen som här framtradt i en fråga, som låge utom hans yrke. Han ville gerna medgifva, det han kunde misstaga sig vid sjelfva frågans bedömande, men icke att han vore oberättigad deltaga i diskussionen derom, Och önskade tal. att denna diskussion måtte blifva så mångsidig som möjligt. För att i någon mån dertill bidraga, anhöll, tal. få uppläsa en relation om pedagogiska föreningens i Upsala öfverläggning öfver en med nu förevarande likartad fråga. Relationen funnes i gårdagens nummer af Upsala-Posten, som tillfälligtvis för några timmar sedam kommit i tal:s händer. lan utbad sig att få bemöta åtskilliga der uttalade satser med några anmärkningar, CC Til en början hade man antagit, det velementarundervisningens ändamål vore att harmoniskt utveckla de teoreliska själsförmögenheterna eller kunskapsförmågan i allmänhet och förståndet isynnerhet Detta kan vara ganska godt och väl; men härvid framställa sig likväl åtskilliga frågor: Hvarföre blott en af själsförmögenheterna? Hvarför icke flera elley alla? I allmänhet önskar man en harmonisk utveckling sf alla själsförmögenheterna, hvarföre skall då elementarundervisningen inskränka sig till utvecklingen af endast en? Kan genom en sädan ensidighet harmoni verkligen åstadkommas? och slutligen: Huru sker dot? bin våt. we sått van treitfot Aon nitta ma