Aftonbladet – 6 december 1858, sida 3

Ifrarne för de gamla språkens qvarblifv ande ee mentarläroverken utgå alltid ifrån en tyst SR ving, att den gosse, som en gång börjar du va ör dier, skall dermed fortfara icke blott hela sko. an ge nom, utan äfven vid universitetet. Vunne denn. Y a sättning i ållmänhet fullbordan, skulle talaren ik så itrigt strida emot deras åsigter. Men nu äri se delsen, ärr, alldeles motsatt. Utan öfverdrift I man väl påstå, att ibland 100, som lära men, och amo, icke mer än en hinner så långt, att bar någorlunda obehindradt kan läsa en latinsk förfat-. tare. Då af många särskilta orsaker ofta händer, att skolgången måste afbrytas och yoglingen ryckas derifrån för att införas å en annan bana än hvad först var ämnadt, vore det ju önskvärdt om undervisningsämnena så ordnades i skolan, att äfven den yngling, som i förtid derifrån rycktes, icke behöfde ängra den tid och den möda han der användt, utan att han alltid visste med sig att han der hemtat något gagneligt. Talaren bestämde sitt påstående derhän, att de klassiska språkens studium icke egde något gagn för andra än dem, som deri kunde göra större framsteg, och att endast en ytterst ringa minoritet hunne dit. För detta fåtals skull ville han icke uppoffra det oändligt större flertalet: De, som dertill hade lust och håg, kunde, efter inhemtande af de öfriga undervisningsämnena i skolan, sedermera, om. de så åstundade, ganska lätt inlära sig de gamla språken. s Rektor Frykstedt hade vid förra sammankomsten förklarat sig icke kunna inse hvad gagn ynglingen skulle hemta af naturvetenskapernasstudium i skolan, och hade hr Frykstedt begärt att derom blifva upplyst. Ehuru denna fråga icke, egentligen rörde det förevarande diskussionsämnet, enär kär icke blifvit ifrågasatt att språkstudier skulle uteslutas från skolan, utan frågan rörde endast huruvida de klassiska språken skulle der gvarstå eller icke, trodde talaren sig dock böra lemna några ord till svar å denna . uppmaning. Detta gjorde talaren desto hellre, som: : allmänna tron vore den, ätt naturvetenskaperna vill kunde vara nyttiga för industri, handel och handt-verk, men att de icte hade något att göra med åar: 3. k. humanistiska bildningen. Talaren fästade vigtt vid naturvetenskaperna, icke derföre att ce säaffum oss ångfartyg, jernvägar, elektriska telegraferm; i icke derföre att dessa vetenskaper på ett halft ärhundrade nästan orskapat verlden och Binge den lidande menskligheten tusentals välgersingar sådant vore väl icke småsaker, men de hadb dock T,eke moviverat talarens öfvertygelse om dessa wet enskapers lämplighet för skolan. Skälet harför hewtads han från den i desså vetenskaper ineboende krafter; att stä ka och utveckla icke biot, en, utan samtliga själens förmögenheter.. Man unsör i allmänhet, att dessa vetenskaper endast lämpa sig för en mera utvecklad alder, Så vore icke förhållandet. Meddelas undervisningen efter förnuftig metod, kan början ske redan i barnets spädare ålder. Det sätt, som vanligast orukas eller att låta barnet utantill lära sig mera abstrakta Nnäturlagar, vore oriktigt. I stället borde man rikta barnets uppmärksamhet på de vanliga natur:(enomenen och genom enklare experimenter så leda barnets tankar, att.det likasom af sig sjelft utfinner lagen. Att naturstudiet väcker barnets lifligaste intresse, bevisar bäst den ständigt af barn upprepade srågan: hvarföre? Så som bildningen i allmänhet; ir, kunna barnets föräldrar eller lärare vanligtvis: icke tillfredsställa detta barnets kunskapsbegär, utan: afspisas det vanligen med oriktiga eller inteisägande: svar. . Vid en mera framskriden ålder släppas detta: kunskapsbegär och öfvergår till likgiltigbet för fenomen och föremål, som dagligen förekomma. Lemnesundervisning i naturvetenskaperna efter en god och förståndig metod, väcker och ltvar den iaktta gelseförmågan. Vidare vänjer den lärjungen dels att söka orsaken till en gifven verkan, dels ock att mellan likartade föremål finna skiljaktigheter, äfvensom att hos föremål af olika beskaffenbet uppsöka öfverensstämmelse. Äfven den estetiska och religiösa känslan kan genom detta studium på ett kraftigt sätt utvecklas. Ingen lärer väl bestrida nödvä: digheten för konstnären att studera naturen. Men så mycket mindre tror man att naturstudiet kan inverka fördelaktigt på den religiösa känslan. Tvärtom utkastar p mot detta studium beskyllningen för att leda till. ateism, materialism m. m. Sådana yeskyllningar vore älldeles obefogade. Alla Ecaudier kunna förvirra sig, så äfven detta. Då likväl sådana villmälen allt som oftast upprepas, torde uppmärksam, het böra fästås på deras obehörighet, Ett studium af naturen kan icke undgå att väcka apporärksamheten på den oändliga öfverensstämmelse och harmoni, som herrskar. Påträftas någorstädes en skenbar motsägelsc, bortfaller den helt och hållet vid ett grundtigare studium oeh öppnar då ofta utsigten öfver nya, hittills okända förhållanden. Hvarje sann naturforskare nedfaller slutligen och tillbeder en allvis och allgod Gud, Men, svarar man, det lära vi redan af katekesen. Ja, det är väl sannt, och under vanliga förhöllanden torde denna kunskap vara tillfyllestgörande; men i ns stund, då allt hopp och all förtröstan börj: a -— då behöfs det mer än ea naken dogm. Liksom Thomas ville sticka sina händer i Frälsarens sår för att-vinna öfvertygelse, så önskar man mera omedelbart kunna skåda Guds godhet; och sådant blir lätt, om man från ungdomen vant sig att uti naturen ständigt se uppenbarelse af Guds godhet och vishet. Och Guds personlighei tyckes liksom komma oss närmare, då vi vänja oss att i allt spåra verkningarne af hans oändliga godhet. Såsom cxerapel på huru genom naturvetenskaperna kunna vinnas resultater, som tyckas ligga helt och hållet utom dessäs sfer, visade talaren huru genom dessa vetenskaper kan bevisas dels själens odödlighet och ett lif efter detta, dels ock att smärtan är menniskan gifven icke såsom plågoande, utan såsom ett skydsmedel mot fara, förutom hvilket menniskan icke kunde existera på jorden. (Forts.) ex Telegrafen derrättelser. London d.5 Doo. Dretiningens vretamation