Aftonbladet – 4 december 1858, sida 3

många af dessa noveller saknas sålunda en tillbörlig medelpunkt, hvarigenom de i poetiskt afseende ej ega den afslutenhet, hvilken borde tillkomma novellen. För öfrigt bör man väl medgifva, att dessa noveller i afseende på teckningens trohet, lifligheten af skildringen, karakterens sanning, den poetiska färgtonen, den sällsynta förmågan att gruppera, så att personer och händelser framstå 1 deras rätta dager, intaga ett bland de främsta rummen inom den nyare svenska vitterheten. Särdeles måste man beundra den alldeles egendomliga förmåga af åskådlighet i skildringen som hr Topelius besitter och hvari han icke eger många medtäflare. Äfven i afseende på karaktersteckningen finnas bland de figurer, som träda fram i Fältskärens berättelser, flera som förtjena allt beröm: Vi må blott erinra om den gamle hondekonungen Bertila, han som ej vet af några andra makter än konung och folk, och som förbannar sin dotterson, emedan han mot:agit ett adligt sköldebref. Likaså framstå ;land fruntimmerspersonalen Bertilas dotter. den finkänsliga Meri, konung Gustaf Adolfs ilskaripna, äfvensom Regina von Emmeritz, hvilken otvifvelaktigt är i novellen bättre tecknad än i skådespelet. Må man läsa t. ex. berättelsen i Eld och Vatten kapitlet: Hat och kärlek försonas,, ett kapitel som torde vara bland de bästa stycken af Topelii hand, och man skall medgifva att vi icke för högt. uppskattat hr Topelii stora talang. Om man ock kunde känna sig frestad till en eller annan anmärkning, så förgäter man dem snart för det behag man erfar vid läsningen af dessa berättelser. Vi äro också öfs vertygade, att dessa Fältskärns berättelser, innan kort skola göra Topelius lika populär i Sverge såsom novellförfattare, som han redan är omtyckt såsom dramatisk författare genom Efter femtio år.