Aftonbladet – 4 december 1858, sida 3

Carl den långa alongeperuk, hvari han finnes afbillad som ÄN och under sina första regeringsår; ännu bar han den fina hvita spetshalsduken; den dyrbara kragen var försvunnen, men-ej dessa manchetter, hvilka han i en senare tid brukade sönderplocka från sina hofherrars armar och hvilka i sanning voro för bräckliga ting, för att rätt passa in i de jernhårda napptagen under hans fälttåg. Hertigen, ehuru lätt särad i benet, var, liksom konungen, vid muntraste lynne och utpekade skämtsamt de vackraste bondflickorna. Troligen var det på hans: tillställning som man hade: sirat den sista och tappraste björnens lurfviga panna med en krans af lager, bruten i orangeriet. Derpå hade man lagt den bekränsade björnen, bunden naturligtvis, på en släde ;ch sköt honom så oförmodadt in i salen midt ibland le dansande, Dessa, som icke visste något på förhand, foro med häpnad åtskils; musikanterna glömde att spela, alla trängde sig till väggarne, och der blef midt på golfset en rymlig plats, der man såg konungen något örundrad vänta hvad björnen hade att säga honom. Walborg Ersdotter hette den vackraste bondflickan, a fyllig och rödblommig vestmanländska, med rätt varma och smäktande ögon, som skulle ha anstått sn skönhet vid konung Augusts galanta hof. Hon amträdde nu — klädd till Diana, så godt sig göra -ät med. granris, båge och pilar — till att föra ordet för björnen. Ganska hurtigt och utan attlåta krämma sig af hans brummande, tog flickan kranen från björnens hufvud och lindade den kring kosUngens panna, under det att hon uppläste följande verser af okänd författare: Så långt som björk och gran the stå ivilda. norden, tar skogens drott ey kjänt sin lijke uppå jorden. Men alltifrån thenna stund then stoore skogens jarl Betvungen lägger nedh sin krants för Konung Carl. 5å är thet rijke nu, som Konung Carl förvärfde, Långt-större än thet land Han utaf Fäder ärfde; Tans machtthen går så långt som björk och granar stå; Hans Nampn med ähra skall till Ryktets tempel gå.s Konungen i sitt glada lynne upptog denna hyllning våde nådigt och muntert, i det han. förklarade att han icke ville a a krans ifrån en så rank sch tapper jarl, som björnen, För: att strax gifva nening åt dessa ord, tog han kransen från sitt hufvud och lade den åter påbjörnen. Då blef han varse