Aftonbladet – 4 december 1858, sida 2

Den Montalembertska saken har fått ett nytt och märkvärdigt uppslag. Telegrafen underrättar oss, att Montalembert, som vädjat till högre rätt, tillbakavisat kejsarens benådning. Hittillso — säger han — har ingen fransk regering haft rättighet att efterskänka ett ännu ej faststäldt straff, och jag hörer till deras antal, som tro på rätt och tillbakavisa nåd. Då vi för några dagar sedan erforo, att Montalembert blifvit i första instansen dömd, yttrade vi, att han, eburu fäld af ett napoleoniskt tribunal, måste anses såsom den segrande i saken, ty bonapartismen hade genom denna dom dömt sig sjelf, blottat sin egen inre uselhet och rädsla. Den kejserliga regeringen synes icke heller ha kunnat undgå att sjelf inse detta förhållande, inse att hon, genom denna olycksaliga rättegång, som hon säkerligen önskade aldrig hade blifvit inledd, gjort ett missgrepp och lidit ett nederlag. Detta nederlag måste repareras, och man trodde sig finna en utväg dertill genom att fullständigt benåda Montalembert. Genom denna benådning skulle man i de stora massornas ögon gifva sig ett sken af ädelmod, och på samma gång genom att för benådningens förkunnande välja årsdagen af det nuvarande väldets grundläggande, få ett tillfälle att håna just Montalembert och de män, som jemte honom kämpat emot detta välde och sökt försvara den frihet, som krossades på denna 2 December, hvars minne skulle firas genom Montalemberts benådning. Men alla dessa beräkningar har Montalembert korsat genom sitt senaste steg, och öfvertaget är nu åter afgjordt på hans sida. Han har derigenom tillika bragt sakerna derhän, att hvilken åtgärd regeringen nu än företager, måste hon derpå komma till korta. Väljer hon den utvägen, att låta appellationsdomstolen förklara, att som en amnesti mellankommit, har hela saken förfallit och kan icke af domstolen vidare upptagas, så skall. detta tydas såsom ett nytt bevis på svaghet hos regeringen. Man skall säga att hon hvarken vågar låta döma eller frikänna honom, och att hon, till hvad pris som helst, vill ha rättegången afbruten och hela den ledsamma saken undanskjuten. Låter hon åter saken ha sin gång och Montalembert skulle blifva i andra eller i högsta instansen frikänd, så skall man äfven då säga, att hon icke vågat låta döma honom.Blir han deremot åter -fäld, så uppstår den frågan: skall kejsaren kunna ånyo erbjuda Montalembert den benådning han en gång så föraktfullt tillbakavisat? Detta låter sig svårligen göra, och då återstår endast den utväg, som man nu så ängsligt velat undvika, att låta domen gå i verkställighet och derigenom icke blott resa, så att säga, ett monument på den till döds qväfda yttr ä raf, utan äf