Aftonbladet – 4 december 1858, sida 2

Carl XII:s sista björnjagt. (Ur Fältskärns Berättelser, af Topelius.) Horisonten förmörkades, ovädret kom närmare. Danmarks konung, Fredrik IV, inbröt i Holstein, belägrade Tönningen, intog Gottorp. Hedvig Sofia begret sitt slott och log efter tårarne. Sachsens och Polens konung, Fredrik August, han, som kramade tillsamman en hästsko uti sin högra hand, drog i tysthet sina härar mot Liffands gränser, under det att hans sändebud tälade ord så söta som honung om evig vänskap. Patkulls hat och fosterlandskärlek bestormade skiftevis furstar och folk till Sverges förderf. Svenska hofvet fortfor att roa sig. , Peter I hade begynnt på sin jätteskullra upplyfta Ryssland. I det han lät Europas landtluft blåsa in öfver stepperna af sitt vida rike; sökte han andhål, bvarigenom äfven en varmare sjöluft än Ishafvets kunde strömma ditin. Från Azows tinnar såg han ut öfver Orienten och Svarta hafvet. Men det tycktes honom ännu för långt; hans längtan kunde blott svalkas af Östersjöns våg, Han drog sina vilda skaror tillsamman och räckte sachsaren handen i Brinåu. Konung Carl lät befalla en björnjagt vid Kongsör. De kloke i landet sade: Vår konung är blind. Men kung Carl såg allenast ederna och fördragen. De skymde för honom all vidare utsigt liksom en mur. En dag i början af Mars år 1700 samlades jagtsällskapet på Kongsör, 14 mil från Stockholm. Konungen var vid gladt lynne, och hertigen af Holstein, som beständigt följde honom, hade-ett outtömligt förråd af befängda jagthistorier. Än var det en dofhjort, än ett vildsvin, än en kurfurste, än en vacker mjölnareflicka som i dessa äfventyr spelade hufvudrollen. Konungen lät sig det välbehaga, Vårluften spelade frisk öfver granskogen, drifvorna smälte vid middagstid, och skaren bar förträffligt om morgnarne. Redan första dagen hade man ringat en björn, och Hård kom för att mottaga sin herres befallningar. Konungen vände siv till hertigen: Monp fråre sade, att kurfursten af Brandenburg fångade belist sina vildsvin lefvyande. Jav, svarade hertigen. Han fångade sitt vildbråd i snaror, som han utlade än i bokskogen, än vid qvarndammarne. ,Snaror kan jag icke fördragas, fortfor konungen.