Aftonbladet – 4 december 1858, sida 2

en ål, kastade sig ur båten och dök ner, så att vi trodde han genast gick till botten; men åter visade han sig på vattnet, simmande af alla krafter mot Hisingstranden. Ån dykande, än åter visande sig, tycktes han gäckas med ass en stund, tills. vi alldeles förlorade hoao H i den tjocka vassen, Vi kunde icke simma nå dessax, och Storm visade på sitt träben. o H så måste vi lemna honom vägen fri. Men Ul Hisingön, ditstyrde han flykten nog några raska män med goda och der skola 778 4 Å ben och som 9 fasta i sadeln lätt kunna uppbringa honomKonungen lade honom några silfvermynt i handen. Pengar? sade Storm och såg förundrad i den öppna handen. Du står icke under krigslagarnve med ditt träben, ,Fördömda pinne! vore icke du, Jag skulle ja, jag skullet... Men jag vill ge dessa pengar till första raska karl, som kan rida bra.n -Håll! De äro för dig, och dessa för dina kamrater. Och konungen gaf honom ännu en hand full silfver. Tystnad, gubbar, är hvad jag ålägger er. Det ringaste brott deremot skall icke lemnas ostraffadt. Deras tungor skola bli lika stumma som deras afskjutna ben, sade Storm. Och för bättre lön, mumlade han och skakade penningarne i sin hand. : . I kunnen i morgon låta anmäla er, då vi skola hafva er i minnel, sade konungen, nickande åt träbenen ett nådigt afsked, och gick med Maria öfver bryggan till det så kallade Sparreska huset, der hans syster bodde, för att anförtro henne åt hennes beskydd. (Forts. följer.) a rann