Aftonbladet – 4 december 1858, sida 2

En folksägen vet att förtälja, att kung Carl n enda gång i sitt lif, såsom 17—18-årig mgling, visat sig känslig för qvinlig skönet, att en flicka ur folket gjort ett ögonblickigt intryck på hans hjerta, utan att dock letta ledt till något förhållande emellan dem. Att begagna en dylik anekdot till motiv för ett lramatiskt stycke är visserligen icke i och för ig sjelf otillständigt, så framt man deraf vill söra ett qvasihistorisktlustspel, ett litet anpråkslöst fyllnadsstycke, hörande till hvad nan liknelsevis kan kalla scenens följetongsrfdelning. Men då det är Carl XII som man åter uppträda i ett dylikt stycke, begår man edan ett svårt misstag, och då man deraf itspinner ett skådespel i fem akter med en viss tragisk anstrykning, då man vill göra kung Carl till en sorglig hjelte uti en sorglig kärlekshistoria och i densamma vill söka nyckeln till hans väsen och karakter, sådana de appenbaras af häfden, då begår man en förbrytelse så väl mot estetiken som mot historien. Att låta kung Carls bedrifter, hans enkla vanor, det sedliga mod, som lät honom ander lycka och olycka stå orubbligt fast, härleda sig från en förtviflan öfveren olycklig kärlek till en bondflicka och en lust att med anledning deraf hämnas på menniskoslägtet, det skulle vara hädiskt, om det icke vore ännu mera löjligt och orimligt. Såsom prof på, huru man poetiskt kan behandla den nyssnämda folksägnen, utan att derigenom nedsätta Carl XII:s hela historiska och personliga betydelse, meddela vi på annat ställe i bladet ett utdrag ur en nyligen utkommen del af Topelii Fältskärns Berättelser?, hvilket arbete vi äfven på annat ställe i bladet anmäla. Man finner sägnen der utpräglad till en täck och liflig episod, som har en någorlunda sann tidsoch lokalfärg, och som icke strider mot den kunglige ynglingens väsen och karakter. Man jemföre dermed hr Börjessons dramatiska behandling af denna samma :sägen. Se här i korthet fabeln i hr Börjessons skådespel. — Vid de jagtväfventyr, under hvilka kung Carl, ännu en yster pilts, brottas med björn iskogen, kom han att i nejden af Salem, några mil från Stockholm, sammanträffa med en ung flicka, den faderuch moderlösa klockaredottren Anna. Hennes ovanliga skönhet, men ännu mer hennes okonstlade väsen, hennes rena, barnafromma sinne ha intagit den unga konungen. Liten Anna, som i sin gäst ser endast en jägmästare i konungens följe, är icke heller likgiltig för den ståtlige ynglingen, och snart vexlas kärleksord, bytas trohetslöften. Men konungens steg hade icke varit obevakade. Grefve Carl Piper, konungens minister och vän, erfar hvad som är å färde. Han känner konungens karakter och lynne. Han vet, att Carl kunde vara i stånd att bjuda hand och tron åt den, som vunnit hans hjerta. Piper, ihågkommande Erik XIV:s och Katarina Månsdotters öden, fruktar att se något dylikt förnyas, och beslutar att genom en djerf och rask handling omöjliggöra ett i hans tanka oklokt och vådligt steg. Han efterskickar derföre, under en konungens resa till Kungsöhr, kaplanen i Salem, Brunnerus, sin fordne lärare; underrättar honom om hvad. som är å färde; öfvertygar honom, att säkraste medlet att hindra konungen att utföra det beslut, han sannolikt redan fattat eller är på väg att fatta, vore Annas giftermål, och att just han sjelf, den femtioårige Brunnerus, vore den make som skulle blifva den älskliga, rikt begåfvade flickan bäst värdig och tillika bäst i stånd att stödja henne under de svåra pröfningar, som blefve henne förbehållna, då hon komme att väckas ur sin ljufva kärleksdröm. Brunnerus åtager sig alltså det smärtsamma värfvet att återföra den i hoppets skönaste lustgåråar svärmande Anna till verklighetens ödsliga nejder. Han låter henne först erfara hvem denne unge jägare verkligen är, åt hvilken hon skänkt sitt hjerta och hvars trohetslöften hon fått emottaga. Liten Anna blir nästan yr af glädje, då hon får veta, att denne yngling, som hon kallat sin Carl, är ingen annan än kungen sjelf, den redan för alla hjertan så dyre kung Carl. Men glädjen förbytes snart i den djupaste, den bittraste smärta, då hon af Brunnet rus ledes att betänka hvarthän denna kärlek skulle kunna leda för henne sjelf och för den hon älskar. Några dagar senare står hon smyckad till brud och föres af Brunnerus till altaret. Kungen, återkommen från Kungsöhr till Stockholm, erfar snart hvad som under hans frånvaro tilldragit sig i Salem. Hans vrede hotar att stå Piper dyrt. Denne framlägger dock öppet bevekelsegrunderna för sitt handlingssätt, och Carl skänker honom åter sitt förtroende och sin vänskap. Han kan icke heller vredgas på Anna, då han får veta hvad som förmått henne till det vigtiga och afgörande steget, och hvilken smärta och sorg detta steg kostat henne. Men Annas bild är icke derföre utplånad ur Carls bröst, och han står fast vid det löfte han i den första uppbrusningens hetta gifvit, att dädanefter icke välja någon annan brud än sin värja och att med henne vid-sin sida draga ut, att oförsonligen och oaflåtligen bekämpa all falskhet på jorden och i trolösa männers blod släcka sin hämnd. Kriget,: som länge stått för dörren, är från detta ögo-n blick beslutadt. Detta är, i korthet, gången af hufvudhandlingen. Deri ingripa mindre väsentligt några episoder, åt hvilka författaren dock tillmätt ett betydligt och alldeles omotiveradt omfång i stycket. Så låter han t, ex. kärlekförhållandet mellan konungen och Anna röjas ges nom en ung hoftröken (dElleville), som, förklädd till nage, blifvit anstäld i konnnoenes