Aftonbladet – 4 december 1858, sida 2

jr hbB5by WO OO HH HAL re — — vr gen des slutligen i en varggrop. Den sjunde satte. sig till motvärn, dödade en hund och kramade så eftertryckligt en af konungens stalldrängar, att karlen bortfördes mer död än lefvande. Rusande mot nätet, fäldes han slutligen af konungens egen hand. Om tapperhetsmedaljer varit brukliga den. tiden, skulle kung Carl ha unnat en sådan åt sin tappre motstånare. Efterhand hade man fångat tretton, och flera hade man ej kunnat uppspåra. Befallning var redan gifven till återtåg, då rapport kom från den yttersta jägarkedjan, att ännu en björn var .ringad: vid pass en mil ifrån kungsgården. Genast bröt sällskapet upp och begaf sig ånyo in i djupaste skogen. Kung Carl var vid ett öfverdådigt gladt lynne. Man ville, som vanligt, utspänna näten. Bort med näten ropade konungen. Jägarne lydde, våna som de voro att se sin herre lyckas i de djerfvaste äfyentyr. Utan andra vapen än dessa påkar, stäldes de i sluten kedja kring idet, och främst bland alla stod konungen. Det höll hårdt i att drifva björren ut. Förgäfves gläfsade hundarne; förgäfves instuckos långa stakar i ingången. Björnen sönderbröt stakarne, och de närgångnaste hundarne återvände med blodig nas. Man måste taga sin tillflykt till rök. Granris och enris samlades kring idet och antändes, En stund hörde man björnen brumma derinne; slutligen såg man hans nos i öppningen, flåsande efter luft. Konung Carl lät jägarekedjan draga sig vid pass trettio steg tillbaka. Vid sin sida bredvid idet behöll han endast hertigen, Horn, Hård och unge Bertelsköld. Svedd i sin pels och rytande af vrede, utrusade björnen. Sökande sin fiende, kastade han sig, med detta djurs märkvärdiga instinkt, rakt emot konungen. I samma stund haglade öfver hans hufvud fyra väldiga hugg; — det femte, Bertelskölds, slant förbi, träffade en sten, och ekpåken brast. Ur vägen alla, och en mot en! ropade konungen, lyftande sitt vapen för andra gången. Men innan det föll, hade björnens tunga ram träffat hans högra arm, uppslitit hans rock och fällt tillbugget ur hans domnade hand. å Konungen ryckte med venstra handen påken ifrån Horn, men kastades i detsamma omkull; — hertigen och Hård sprungo till och lyckades draga björnens vrede mot dem; kraftigt föllo deras hugg, men innan kort voro de afväpnade ochåderas vapen sönderbrut