Aftonbladet – 2 december 1858, sida 3

införskrifvas; i det senäre, utförselsafgiften å den produkt; jernmalmen, för hvars tillgodogörande jernÅ vägen företrädesvis afses. R Dylik eftergift af införselstullen å lokomotiver m. m. har för alla hittills anlagda eller under anläggning varande jernvägar blifvit beviljad; och då det är bekant, att någon inhemsk tillverkning af så beskaffade effekter ännu icke, annat än undantagsvis, eger rum, torde emot beviljandet af samma förmån i förevarande fall någon betänklighet icke möta. Likaledes har afgiftsfribet eller åtminstone betydlig nedsättning i utförselstulleu för så väl jernsom kopparmalm hittills undantagsvis blifvit i särskilta fall beviljad; och man må huru högt som helst skatta en sträng tillämpning af antagna lagstifningsgrundsatser, bvaribland under en liberal tulllagstiftning med allt skäl räknas licencers förkastlighet, gifvas dock, utan gensägelse, fall, der -undantag från regeln äfven ur allmän synpunkt ega sitt fulla berättigande. Att ett sådant fall, hvad ifrågavarande anläggning angår, är för handen, låter, såsom jag vågar tro, väl bevisa sig. Inom det tillständinga omfånget för denna underdåniga ansökning utbeder jag mig att få antyda de hufvudsakligaste grunderna för en sådan mening; hvarvid först och främst torde böra erinras, att den å malm stadgade utförseltullen, så vidt jernmalmen angår, är detsamma som förbud och således redan i sig sjelf utgör en från det antagna ! tullsystemet afvikande prohibitism, som såsom sådan just förutsätter och betingar licencers beviljande. Oaktadt, såsom ofvan är nämdt, jernvägens anläggning kan för en jemförelsevis billig kostnad utföras, bli dock alltid räntan å anläggningskapitalet samt den årliga underhållsoch driftkostnaden tillsammans så betydliga, att jernvägen omöjligen kan bära sig utan en ganska stark transport af gods, på hvilket dessäå kostnader kunna fördelas. Persontrafiken i det folkfattiga landet kan icke inbringa någon nämnvärd inkomst. Men beskaffenheten af det gods, som isynnerhet till en början förnämligast ifrågakomnier, jernmalm och skogsprodukter, tillåter endast en särdeles låg beräkning af fraktkostnaden per mil; och vid upprättade sorgfälliga kalkyler öfver dessa fraktkostnader visar det sig, att den minsta qvantitet jernmalm, af hvilken, jemte skogsprodukter, dessa kostnader skulle kunna upphemtas, är 330,000 sktb årligen, Så betydlig denna qvantitet än må synas vara, är det dock otvifvelaktigt, att de rika malmlagren för en snart sagdt oberäknelig framtid lemna tillgång till en vida större årlig brytning. Det är icke heller tvifvelaktigt, att denna malmqvantitet inom en visserligen icke aflägsen framtid skall inom Sverge finna afsättning. Gellivara-malmens rika halt ch frihet från oarter äro synmherligt utmärkande egenskaper framför de flesta andra svenska bergmalmer, och man börjar detsutom år från år erfara brist äfven på medelmåttigare. Mångenstädesunderkastar man sig vid redan befintliga jernverk ganska dryga inköpsoch transportkostnader för: dessa jemförelsevis sämre malmslag. Och det låter väl på förhand beräkna sig att många, men ickehuru många nya jernverk, synnerligen inom norra delen af Sverge, skulle uppkomma, derest tillgång på-god malm beredde tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillgodogöra nu värdelösa affall vid sågverken äfvensom sådan skog, som, ehuru mogen, icke eger den växtlighet, att han kan såsom sågtimmer brukas. Utan att äfventyra beskyllning för någon öfverskattning af hvad på denna väg står att vinna, torde: man kunna våga det påståendet, att i en ordnad och med kraft drifven malmbrytning vid Gellivara, ligger för svenska jernhandteringens utveckling: en stor framtid. Emellertid måste ett företag; förenadt med så betydliga kostnader, som den ifrågavarande jernvägsanläggningen och grufdriften, för den närmaste tiden se sig möjligheten betryggad, att annorstädes söka den afsättning, som inom ländet icke kan på en gång vinnas. Endåst i de Östersjöländer, som till sitt förfogande ega träkol, lärer en sådan afsättning blifva möjlig; och den blifver der svårare i mån af samma länders aflägsenhet från Gellivaras lastageplats, äfvensom i den mån de främmande ländernas skogar äro från sjökusten aflägsna. Man finner häri, utan närmare antydan, huru begränsad den påräkneliga afsättningen utom landet i sjelfva verket måste blifva; Friheten att söka denna afsättning, hvarhelst den kan finnas, är dock alltid en förmån, den må i sitt praktiska resultat betyda mer eller mindre för dem, som inlåta sig i det dyrbara företaget. Utom allt tvifvel vore -det för dessa och synnerligen för dem, som icke ega närmare kännedom om utsigterna till en liflig afsättaing inom: landet, mest lugnande, om denna utförselsfribet;kunde medgifvas utan någon begränsning. Men ehuru ett sådant medgifvande; likasom i allmänbhet tullfri utförsel för. jernmalm, såsom i brödrariket Norge, här antagligen icke skulle utöfva något störande inflytande på svenska jernförädlingen, torde dock. en så vidsträckt frihet, deraf ickegöres behof, nu ej böra ifrågasättas. Under antagande att omkring 200,000 skT af den malmqvantitet, som från Gellivara skulle årligen brytas, genast från jernvägens fullbordan skall kunna vid Gellivara-egendomens egna och andra svenska jernverk förädlas, återstår emellertid en qvantitet af 150000 sktt malm, för hvilken afgiftsfri afsättning utom landet måste kunna sökas, så vida jernvägsanläggningen med någon sannolikhet till framgång: skall företagas. Säsom undantag från regeln kan visserligen äfven denna qvantitet synas betydlig. Den motsvarar måhända omkring en tolftedel af Sverges nuvarande årliga malmbrytning och kan med afseende å sin haltrikhet beräknas lemna emellan 80 och 90,000 sktb stångjern. Men, oberäknadt ovissheten i hvad utsträckning denna frihet skulle kunna tillgodogöras, företer sig största sannolikheten att afsättningen förnämligast skulle ega rum till Finland och att det der tillverkade stångjernet hufvudsakligen komme att förbrukas inom samma land och Ryssland, der svenskt jern nu icka har någon marknad; hvaraf åter följer, att någon för svenska iernhandteringen menlig täflan, om sådan eljest vore att befara, icke skall härigenom uppstå. Utan att för öfrigt ingå i någon närmare undersökning-af svenska jernhandteringens ställning, hvilken, man må säga hvad som helst, mera har behof af frihet än skydd, och mera bestämmes af verldsmarknaden, än af sådana förhållanden, som vår egen lagstiftning förmår reglera, torde det redan anförda ådagalägga, att, äfven med den eftergift, som här blifvit underdånigst ifrågastäld, svenska jernhandteringen, i .sin helhet betraktad, nödvändigt måste snarare vinna än förlora på Gellivara-malmens införande på marknaden, Och den kan icke inkomma. på den svenska marknaden utan i sammanhang med tilåtelsen att äfven söka den utländska. Härvid. torde endast ytterligare böra tilläggas, att den höga utförselstullen eger sin enda: förklaringsgrund i omtankan att, till förmån: för den svenska jernförädlingen söka förekomma: en utförsel, som kunde minska tillgången inom landet på den behöfliga råvaran, . Men förevarande arbetes ändamål är just att öka denna tillgång, hvilket för all förädlings oäring räknas såsom vinst. Då det-således, om man utan fördom ser saken an, måste finnas uppenbart, att hvad här med afgiftsfribeten åsyftas icke strider emot, utan fastmera främjar den bestående lagstiftningens ändamål; torde det vara öfverflödigt att erinra, det denna lagstiftning hvarken ur rättvisans eller statsekonomiens synpunkt kan, hafva till biändamål, att: hos egarne af