Aftonbladet – 2 december 1858, sida 3

folket att genast springa upp till dalen för ätt se on Arbe-var hemma; Men ingen vågade detta, då:Arne ären man, hvilken hela. bygden :fruktar. :Ole blej förbunden vid qvarnen; sedermera uttog distriktläka ren kulan; Ole lefde ännu den 28; oaktadt kular sannolikt -genomträngt lungan, emedan han spotta! mycket blod. Ole angaf genast Arne såsom sin mördare och ha! på :ed afgifvit sin förklaring. : Arne blef vid domarens hemkomst från en embetsresahäktad. Hanförklarar, att-han om morgonen hade gått ut föratt skjuta, och-att han -derpå, sedan han skjutit en hackspett, hade : begifvit sig till samma qvarn, dit den särade sedan kom, och-att detta skulle vara klockan mellan 9 :och 10 på förmiddagen. Men qvarnfolket förklarar, att han var der klockan omkring 1 eftermiddagen och att han uppehöll sig der ungefär en qvarts timma. Klockan omkring half 2 blef Ole Höiland skjuten, och det var således mer än tillräcklig tid för Arneatt begifva sig från qvarnen till det ställe, derifrån skottet lossades, då Ole kom körande. Arne påstår, att han från qvarnen gick ned till elfven. för att-se efter uttrar, och att han derifrån gick till :sitt hem en helt annan väg än den, som förde förbi det ställe, der mordförsöket skedde. Vidare förklarar han, att han kom hem klockan omkring 11 förmiddagen; men hans eget husfolk vittnar, att han icke kom förr än klockan omkring 2 eftermiddagen. Flera hafva hört två gevärsskott, och synnerligen var det sista så starkt, att det hördes på andra sidan fjorden... Men ett af de vigtigaste bevisen emot honom är räffelkulan, som passar tullkomligt till räfflorna i hans studsare, hvilken dessutom är räfflad på ett mycket ovanligt sätt. Kulformen har man deremot icke kunnat finna. Såsom karakteristiskt kan tilläggas, att man på gården Westerbo hörde skottet utan att någon rörde sig för att undersöka saken eller hjelpa. Då skottet small, stod en man och tröskade å logen på Westerbo. En annanaf folket der sprang då ned på logen och sade: Det skottet gällde säkert menniskolif; nu fick visst Höiland sin bane; men oaktadt denna tanke och -oaktadt de: begge hörde det genomträngande skriket, som följde omedelbart på knallen, föll det likväl ingen af dem in att gå ut för att undersöka saken; tvärtom fortsatte de att med största likgiltighet prata om de båda ovännerna.