Aftonbladet – 2 december 1858, sida 3

anfall, tvekade han aldrig vid valet af deras användande; han hade derföre, skyddad a! mörkret, obemärkt blandat sig med sina motståndare och der börjat utdela blödiga minnesmärken. Bland de anfallna vågade ingen bruka. sina vapen, af fruktan att träffa en kamrat i stället för -en fiende. Bestörtningen var allmän, och Peder trodde sig fritt kunna fortsätta sina lömska anfall, då plötsligen den lilla hopen sprängdes, och ett dån, likt fallet af en tung kropp, lät höra sig. Der ligger bjessen! ropade Storm, hvilken lutat sig ned ochi famlande:bland träbenen upptäcka sin fiende samt derpå med ett lika kraftigt som oförmodadt tag ryckt honom till jorden. En förfärlig ed strömmade öfver Peders läppar vid det han kände sig, så lång han var. i beröring med marken och berörd af. sju par händer, hvilka alla hade hämdens verk att återgälda. Emellertid, och under det han med ena armen sökte slå sig fri från sina fiender, fattade han med den andra en pistol; men innan han hann göra bruk deraf, yppades hans afsigt. Med spända anletsdrag, gnistrande ögon och utslaget hår, störtade en qvinna fram till tummelplatsen och upplyste med ett bloss, som hon svängde i handen, den tafla vi beskrifvit. Ha, ha, hal, skrattade hon, Peder Påvelson öfvermannad af några träben! Nå; du rödaste Sankt Anton, förr skulle jag trott mig få :se solen gå ner i öster! Men packa er bara härifrån, krymplingar, annars skall jag tända eld i benen på er så det skall spraka långa vägar. Qvinfolk i batalj; fy fan det duger icke, sade Storm. Knoppra dig härifrån och in till det lilla lammet som man för Hill ditt ulfvalo, och säg det att vi äro komna att befria-det,