Aftonbladet – 2 december 1858, sida 3

NORGE. De norska tidningarne med dagens post, hvilka gå till den 29 dennes, innehålla inga notiser af större vigt. Ehuru kölden fortfarit i flera dagar, var likväl segelleden till Kristiania; ännu öppen. Ett par brottmål, som omtalasi de norska tidningarne torde hafva intresse, äfven för för svenska låsare. X Ett band af små ficktjufvar har blifvit gripet i Kristiania. En af degripna pojkarne är 14 år gammal, har förut tre gånger varit straffad för liknande brott och bekänner nu, att han utfört 17 särskilta fickstölder för hvilka han icke ännu blifvit straffad. Alla dessa fickstölder träffade fruntimmer. Den unge brottslingen förklarade derjemte, att det nog kunde hända jatt han begått ännu flera sådana tillgrepp, fastän han icke för tillfället kunde erinra sig sådant. Det andra målet angår ett mordförsök i Valders. j Arne Olsen Kulterstad, eller Dal, och Ole Olsen Höiland, begge välmående hemmansegare; hafva lefvat i en mångårig oförsonlig fiendskap, lika bitter från ömse sidor. Arne är en våldsam, brutal och fruktansvärdt passionerad-person, medan Ole, som anses för lika elak som ovännen och icke har bättre rykte omj sig än denne, nästan alltid går tillväga med största klokhet och listig beräkning. Fientligheten skall ursprungligen hafva följande orsak: För många år sedan, då Ole ännu var en mycket meddellös man, som hade hvarken gård eller grund, sammanträffade han en gång med Arnes broder, som då var en välmående hemmansegare. Under samtalet sade Arnes broder: Jag.skulle gerna sälja min gård till dig; Ole. Denne frågade då huru mycket han ville haf: va för den och fick till svar: 1200 specier, en saummä långt under gårdens värde. Arnes broder tänkte icke vidare på saken, som han betraktade såsom ett skämt. Men Ole Höiland häde, sedan bonden gått, tagit vittnen på samtalet. Någon tid derefter lät Ole Höiland uppsäga Arnes broder på grund af det muntliga kontraktet om handeln. Det blef process, som bonden tappade, och så snart Ole kommit i besittning af gården, sålde han hälften för 1200 specier, den summa, som han gifvit för hela egendomen. Den förre egaren blef en alldeles utfattig man. Härifrån förskrifver sig den inbitna fiendskap, som fick ny näring genom åtskilliga tvister vid arfskiftet efter Arnes sedermera aflidna hustru, en systerdotter till Ole Höiland. När de träffade hvarandra, kommo de alltid i gräl; så hände det också i fjor, på vårtinget vid middagstiden, just då domaren satt till bords. Arne och Ole samt den öfriga allmogen stodo ute på gårdsplatsen. De begge bönderna hade nyss grälat med hvarandra; men trätan hade upphört, och Ole Höiland samt ett par steg efter honom Arne Kulterstad jemte en mängd af deras bekanta gingce lungt fram öfver gården. Då vänder Ole sig plötsligen om och hugger sin knif in i Arnes högra hand, så att bladet gick tvärsigenom den; han ryckerden derpå med all kraft till sig, så att handen blef sönderskuren ut mellan fingrarne. Arne blef derigenom vanför; hans högra hand är alldeles obrukbar till ar bete. Nu sökte han att få Ole stäld under åtal at allmänna åklagaremakten, men denne ville icke derpå: inlåta sig, och således har Arne omsider måst sjelf öppna rättegång emot Ole för att få honom straffad och fäld till skadeersättning, hvilken rättegång ännu är oafgjord. Den 17 dennes körde Ole till qvarnen. Han gick efter lasset, då han hörde ett skott och kände sig sårad. Han uppgaf ett rop, vände sig om, men såg olott röken efter skottet. Oaktadt kulan trängtigeiom ryggen och sannolikt äfven. lungan ända ut mot buden öfver bröstet, hade Ole kraft nog att sätta sig pp på lasset och köra till qvarnen, som låg blott ett par hundra steg från stället, och strax han kom lit hade han den sinnesnärvaron att uppmana qvarnRana rs Abe ie Rn ER