Aftonbladet – 2 december 1858, sida 2

stämdt möta ett afgjordt motstånd, utan i flera repriser allt efter som ständerna sammanträda och riksdagstaktiken hinner att bearbeta intressena. Sedan ständerna väl hunnit att beträda den utländska skuldsättningsbanan, skall mån förespegla dem hödvändigheten att derpå fortgå; och till intressena skall man i förtroende säga: stå på er! det gäller er! — Det är för öfrigt icke mindre otänkbart att ständerna framgent, af de poetiska statsekonomerna skola förmås att anlita vår beprisade kredit i utlandet i och för nationens materiella lyftning, än att ständerna vid sista riksdag låto förmå sig af våra statsekonomer att mer än fördubb!a budgeten mot hvad den utgjorde allenast sju år förut. Vid sista riksdag lyckades man öfverlyga ständerna att Sverge var ett rikt land, som genom att sätta sin rikedom i omlopp skulle blifva än mera rikt; framdeles skola våra statsekonomer öfvertyga ständerna att vi alltjemt måste låna, emedan ingen annan utväg finnes, för att på sistone blifva rika. Märkligt är emellertid huru glömska nyssnämde statsekonomer äro. Vid 1817 och 1818 årens riksmöte meddelades ständerna att konungen och kronprinsen då lyckats mafbörda en för riket högst tryckande utrikes gäld utöfver allt förhållände med dess krafter, och hvars räntebetalnirg hade medtagit nära två tredjedelar af nuvarande bevillningssumma.r Berörde skuld 7) liqviderades med den ryktbarvordna Guadeloupefonden, men på nämde skuld utgår dock alltjemt en årlig ränta från svenska statsverket stor 300,000 rdr till konungafamiljen. Till liqviderande af den utländska statsskuld, som Sverge redan eger och hvarå räntan, enligt hvad vi här ofvan visat, uppslukar i det närmaste hela den ordinarie bevillningen, hafva vi beklagligen ingen ny Guadeloupefond att använda. Vi behöfva den icke heller, skall man troligen svara oss: vi ega hvad som bättre är, hoppet om hela landets förkofran genom de utländska kapitalerna. Ja väl! om dessa ka pitaler blott icke på sistone spela samma roll som de sju magra nöten, som omtalas i gamla testamentet, hvilka förtärde de sju feta! I alla händelser och i gynsammaste fall är det mer än tvifvelaktigt, om de utländska kapitaler, som införskaffas genom lån, på så dryga vilkor, som fallet nu mera måste blifva, kunna lemna en så fortgående och säker vinst. att denna betäcker kostnaden för desamma. Det är inga rika guldoch silfvergrufvor som skola med dessa kapitaler bearbetas. Det är en bergshandtering och en skogsskötsel, hvilka begge bero af konjunkturen, ett jordbruk, hvars skördars värde beror af en gynsam väderlek, och det är näringar, hvilkas lyftning beror derpå att deras produkter kunna afsättas, som genom dessa kapitaler skola förkofras. Det är således ett högt spel å bane, der mycket beror på lyckan. Men är det väl klokt att sätta allt på ett enda kort? Då individen gör det, klandras han derföre. Är en nation, som gör sammaledes, mindre klandervärd? Vår mening är dock ingalunda — och vi fästa våra motståndares uppmärksamhet derpå uttryckligen — att medel skulle vägras till de jernvägsarbeten, som äro påbörjade. Visst icke! Det vore i högsta grad oklokt. Men det är den ohejdade utländska skuldsättningen under pretext för åstadkommande af ett helt jeruvägsnät, utfördt i största hast, som vi motsätta oss, derföre att den har med sig ökade statsutgifter i alla upptänkliga riktningar och ytterligare befordrar slöseriet med statens medel, derföre att den ovilkorligen måste medföra förhöjda skatter, dessa må nu uttagas i form af ordinarie eller extra bevillning, derföre att ju mera nationen fördjupas i utländsk statsskuld, till hvars förräntande inkomsten af våra exportartiklar uppslukas, desto mera omöjligt blir det att här tillvägabringa ett inhemskt fondsystem, och derföre, att med hvarje million rdr, som i utlandet upplånas, desto mera försvagas vår politiska sjelfständighet. ) Om deremot nästkommande ständer icke låta bedåra sig af de vackra talen rörande den utländska statsskuldsättningens välsignelserika verkningar, utan anslå till de redan påbörjade jernvägsarbetenas fortsättande de medel, som genom ändamålsenlig hushållning och besparing i stfatsutgifterna kunna åstadkommas; så lider det intet tvifvel att årligen en ganska betydl:g summa, med temlig visshet 5 å 6 millioner rdr, skall tillvägabringas, som icke bättre kan användas än till jernvägar. Fördelarne af en sådan åtgärd å ständernas sida skulle bhfva; att vådorna af utländsk statsskuldssättning afböjdes, att skatterna under ingen form behöfde höjas, att statsutgifternas stegring icke längre, såsom fallet hittills varit, ansåges utgöra en af ständernas ovilkorliga skyldigheter; att den förderfliga statslyxen stäfjades, och att ett bättre ordnande af vårt penningeväsende vida förr kunde tillvägabringas, än, såsom fallet hittills varit, vid hvarje inträffande förlägenhet i allmänna rörelsen, då hjelpen sökts utom, i stället för inom landet. Måtte nästsammanträdande ständer, när de skola besvara den fråga som vi framför vår artikel uppställt, besinna att de hafva landets framtida välfärdzoch oberoende i sin hand! :) Den utgjorde 4;150,000 rdr specie. Se Skogmans Anteckningar om R. St. Bank, 2:a delen pag. 53. ) Då under Ludvig Filips tid i Frankrike ett rykte utbredde sig, att han skulle understödja polackarne mot Rysslands förtryck, och att således ett europeiskt krig sannolikt stod för dörren, så utropade madam REothschild (som lefde och dog i judeqvarteret i Prag): Ack min Gud! Hvad är det I praten om ett europeiskt krig? Min son i London vill alls icke höra talas om krig, icke heller min son i Paris, icke heller min son i Wien, och när de ej vilja krig, så måste monarkerna lefva fredligt med hvarandra. —