Aftonbladet – 2 december 1858, sida 2

med hårdhandskarne; de ha inte mjuknat, fast det var längesedan jag fick bruka dem; skulle jag dock komma att förmärka det, skall jag nog klappa upp dem på den der spelevinken Jaquot. Här är icke fråga om något handgemäng med honom. Besitta!. Men saken är att jag aldrig kunnat med den harkranken och ännu mindre med hans herre. Det just kliar i fingrarne på mig. Du skulle alltför mycket bedraga mitt förtroende, om du tillät dig att ge rum åt dina egna tycken i denna sak. I alla fall har Jaquot försprånget, och någon konflikt med honom bör icke ske.s Var lugn i alla händelser. Det stackars lilla lammet skall finna en värdig försvarare i Storm. Han skall icke lemna det, innan han det till fårahuset på briggen, med den hvita randen och delfinen till gallion. Jag litar på att du är klok och trogen nu som alltid. Är renseln färdig och mina don i ordning? Allt, herr major. Och nu, i Guds namn, går jag att lemna dem till stallknekten, som skall följa er, Jag hörredan Herkules gnägga utanför porten. Storm gick. Dalberg önskade honom ännu, med foten i stigbygeln, lycka till den expedition han förtrott honom, kastade sig i sadeln och försvann åt Masthuggstullen till, hvarigenom vägen går till Klippan. II. Storms expedition. Storm hade föresatt sig att utföra sitt uppdrag så, att han deraf skulle skörda heder och sin herres bifall vid redogörandet af utgången. Som gammal soldat förstod han vigten af att känna den fiende han skulle råka