Aftonbladet – 1 december 1858, sida 3

ms Sn TAR end (Insändt.) Om litterär kritik. Under det att man för närvarande röjer ganska få prof på en sjelfständig litterär produktion inom fäderneslandet, torde det ej vararopassande att bringa till tals frågan om hvad man egentligen bör förstå med litterär kritik. Tiden synes verkligen vara mera egnad att samla och uppskatta de litterära alstren från en föregående tid. Så hafva vi också sett att Atterbom egnade slutet af sin lefnad till literärhistoriska arbeten, och Malmström, hvars första ttgifna dikter väckte så stora förhoppningar hos vännerna af den svenska vitterheten, har upphört att dikta och sysselsätter sig, äfven han, med forskningar i Sverges litteraturhistoria. Man har äfven ombesörjt nya upplagor af flera hädangångne, såsom af Bellman, Wallenberg, Kexell, Rudbeck, Valerius med flera, om alltid så synnerligen kritiska, det våga vi sannerligen icke afgöra. Man för ganska ofta ordet kritik på läpparne, och man ordar mycket derom både i det ena och det andra afseendet, men i sanning betvifla vi om verkligen alla, som yttra sig härom, äfven veta hvad litterär kritik egentligen är, Och vi misstaga oss troligen ej mycket, om vi påstå att den allmännaste meningen, hvilken äfven omedvetet torde hyllas af mången sig så kallande kritiker, är att kriticera är liktydigt med att från en inbillad öfverlägsen ståndpunkt godtyckligt fälla en dom öfver en konsteller litterär produkt. Att med öfversitteri och hånlöje bemöta andra bedömare af samma -sak, anses ofta för ett bevis på en särdeles skarp kritisk förmåga: Bestode den kritiska konsten deri, hvilken med någon som helst liten djerfhet och påflugenhet är då ej skapad till kritiker? Ja — skulle detta verkligen vara kritikens uppgift, då. borde man ej hafva skäl att klaga öfver brist på kritik. Och man har också nyss sett ett sådant der godtyckligt kriticerande förordas, då man offentligen yttrat att kritiken bör lösrycka sig från de stränga systematiska formerna, att den bör sänka sig ned till folket, hvaremot den kritik; som stöder sig på filosofiska principer, ej är annat än ett upprepande af utnötta fraser. Kanske att det sätt, hvarpå kritiken af vissa personer härtill blifvit utöfvad, småningom ingifvit med dem liksinnade mod att framställa detta förfaringssätt såsom teori. Men att detta icke är och icke heller kan göra anspråk på att vara kritik, det är häremot vi finna oss föranlåtna att afgifva vår protest. , Må vi då se till hvari kritiken enligt vårt förmenande skulle bestå. En konstnär, han må då hafva omfattat hvilken af. konstens grenar som helst, vare sig bygnadskonsten eller bildhuggeriet eller måleriet eller musiken eller diktkonsten, söker. alltid att. i bildlig form återgifva ett visst gifvet allmänt innehåll. . Hans uppgift består hufvudsakligen deri, att han lyckas så sammangjuta form och innehåll, att de synas uppgå i hvarandra, och först derigenom kan hans skapelse göra anspråk på skönhet i högre mening. Men: vi sade: att detta innehåil. som skall förenas med. formen, bör vara allmänt, och dermed förstå vi att det ej kan vara något endast abstrakt, utan skall konstvännen kunna göra anspråk på erkännande, så måste han välja detta sitt innehåll ur det som utgör ett gemensamt föremål för. hela hans omgifnings känslor och tankar. Derföre har också det gudomliga eller.det sätt hvarpå detta under den menskliga odlingens olika skiften blifvit uppfattadt, alltid varit ansedt såsom ett af konstens hufvudämnen: Vidare är det naturligt att konstnären kän behandla ämnen såväl ur det lands historia, hvilket han såsom medborgare tillhör, CNRS IT PL PRALIN KN ALA EN