Aftonbladet – 1 december 1858, sida 3

triskt slag på: Karl Gustaf. Jag minns, sade han ; med -samma: ansträngda leende, att ni en gång roade er med att äfven der förespå mig olycka. Himlen bevare mig! Det är icke till mina ord, det är till sakernas utgång jag vill komma.; Det ligger, fortfor Dalberg mede stigande värma, en naturlig rätt till grund:för Jändernas och folkens sjelfständiga bestånd. hvaraf det djupa, instinktlika medvetandet lefver i den allmänna nationalkänslan; derföre den fruktansvärda, oemotståndliga kraften hos hvarje folk till försvar mot främmande anfall... Polackarne, så eländiga de änäro, hafva dock lemnat ett exempel derpå; skulle icke; då de långt bättre och värdigare danskarne göra det. på. ett ärofullare sätt 2 Det fattas endast i din djerfva frispråkighet, att du helt öppet vägrar åtlydnad af mina befallningar; jag väntar mig blott detta för att komma till det ytterstan, sade konungen, krökande sin tjocka läpp till ett ironiskt leende, för att dölja sina verkliga känslor. Jag känner min pligt -och vågar hoppås, att ers majestät icke, i hvad. min trohet angår, skall få skäl att ångra valet af budbärare.n Nu känner jäg igen min redlige Dalberg. Gud vare med dig! sade Karl Gustaf och räckte honom sin hand. Dalberg förde den till sina läppar och gick. Karl Gustaf kastade en lång blick efter honom, derpå steg han upp och började med långa fasta steg spatsöra fram och tillbaka öfver golfvet, De svällande läpparne, de rynkade. ögonbrynen och den höga; andedrägten vittnade.att hansctaärkar: och-känslor voro i stark spänning. Efter några minuter stannade han, strök de långa, penselfina mustascherna och sade: