Aftonbladet – 1 december 1858, sida 3

teoretisk ej gerna kan vara annat än ett upprepande af fraser. Beklagligtvis får man. äfven ofta nog se ett tanklöst upprepande af sådana, hvilket väl borde utvisa huru lättsinnigt den fattat sin uppgift, son derjemte utan kännedom om hvad sådana fraser betyda likväl begagnar sig af dem. Ett dylikt oförsynt tilltag att i lånta fiedrar borde ej inge allmänheten sto. roende till der, som deraf begagnar sig. Fö ej synas framkasta en lös anklagelse vilja vi äfven bland dagens företeelser leta efter bevis: Vi hafvå också funnit bland våra anteckningar ett sådant fall. Såsom en och annan. bland: våra läsare: torde påminna sig, uppträdde under våren pseudonyhen Ernst Ludvig i Svenska Tidningen med.en serie: artiklar nnder titel Svenska dikteus och språkets nya framtid,, framkallade. af hr von Kremers-Diamanter i Stenkol. I den andra af dessa artiklar, införd i n:o 42 för den 20 Febr., finnes bland annat följande herrliga tirad: Undersin strid mot den fransyska, andefattiga realismen sökte Atterbom visa huruledes naturpoesien äfven kan odlasoch blifvasymbolisk. Han bemödade sig sålunda att sammansmälta realism och idealitet till en naturdikt, i htilken hvarje blomma hade sitt språk, hvarje fogel sjöng med sina toner, — der fjellen talade med mäktiga strömmar, vindarne sjöngo chörer. och skogen susade sonetter och canzoner. Sålunda. flyttade Atterbom anden in i naturen och skapade ett eget furstendöme i poesien — ett sällsamt land med talande foglar, sjungande källor, och menskligt rodnände rosor. — Härigenom var; visserligen: ett stort steg taget framåt. Naturen hadefått en själ och ången ett innehåll. Detta var verklig dikt, — ty hela denna verld var en skapelse af skaldens fantasi. Men äfven denna riktning kunde; icke:vara den eviga ideala skönhetens fullkomligaste. Atterbom. insåg det nog och vände sig — äfven han — ifrån natursymboliken till det .rent menskliga. Så uppstod romåntiken. Ehuru detta anförda yttrande ljuder så grannt och till och med synes vilja göra anspråk på en djup. filbsofisk blick, så måste vi likväl förklara att det alltigenom består af fraser, och att det. vill; tyckas som förstode dess författare alldeles icke hvad som kallas romantik. Äfven. den grumligaste tysk, tro vi, skulle aldrig yttra sig att romantiken uppstod derigenom att natursymboliken öfvergafs till förmån för det. rent menskliga.: . Synbarligen har förf: här begagnat vissa tekniska termer, utan. att känna den betydelse hvari de böra begagnas: Afmänt är ju kändt att under det förgångna seklet, låg hela den nyeuropeiska vitterheten fången i den fransyska smakens bojor, Denna, smak såg det sköna blott i en slafvisk efterhärmning af antiken, hvilket också erkännes af sjelfve Batteux, son säger: att antiken blef för oss. detsamma som naturen för: de gamle,. Först mot slutet af förra seklet uppstod. en :opposition mot denna smak. . Det var den nyare tyska filosofiens adepter, de s. k. ny-romantikerna, hvilka blefvo härförare för oppositionen emot den moderna klassiciteten.. De försökte, såsom Törneros riktigt säger, framställa skönheten i och för sig; oberoende af en objektiv verld. Deras: sträfvande.var således hufvudsakligen teoretiskt, och denna skolas vidare öden visa huru föga individer;om de änvore egåfvade med verkligt sinne. för poesi, kunna utätta emot tidsandan, der denna är opoetisk.: Något hväri de företrädesvis särskilde sig från den fransy ska smakens anhängare var just isättet att betrakta naturen, som af dem nära nog lika. mycket upphöjs. des som densaf de förra föraktades och hvarom man lätteligen öfvertygar sig. .om man läser något skaldestytke ur begge skolorna. 3 i enna ny-romantiska skola vann äfven anhängare i Sverge, bland hvilka Atterbom var den förnämste: Hah är till hela sin riktning ny-romantiker, hyilket isfetens c lika tydligti-Blommorna-som i Lycksalighetens Ö och Fogel Blå. Det som Ernst Ludvig kallar natursymbolik: är ett fullkomligt romantiskt drag, och hela yttrandet blir sålunda ett nonsens, ty det! säges ej annat än att A. i opposition emot den fransyska smaken uppträdde såsom romantisk skald, menh hansinsåg att denna riktning ej var den eviga skönhetens fullkomligaste, och hvad gjorde han då? Jo, ifrån att hafva varit romantiker blef: hän romåntiker. Sålvnda upplöser sig hela den djupsinniga förklaringen till alldeles ingenting. Vi hafva endast velat anföra detta såsom ett bevis på den våda hvarför ten, som vill anses vara kritiker, utsätter sig då han ej känner ens terminologien i konsthistorien. Om det sist anförda exemplet visade ett nogstort fel hos en kritiker, så äro misstäg af obetydligare art rätt väl ursäktliga och förlåtliga. Värre är det likväl om han ej kan bevisa yttranden dem han framkastar. Säger han till och med endast att krinolihen är något fult, så måste ran anföra något bevis hvarpå detta hans yttrande stödjer sig, och skulle han; då till ex. säga att den är ful emedan den är något onaturligt, så bör han ytterligare bestämma hvari detta onaturliga består. Ty det gäller alldeles icke. om att framkasta några lösa resommemanger, utan det är fråga om ett, sammanhängande helt, en bygnad der hvarje sten är behöflig för det helas beständ och bygnaden ger vika, såsnart någon af dessa stenar ryckes bort. Lika är fallet om t. ex. någon villd påstå att orsaken till den rådande ,Hitterära liknöjdheten skulle ligga i tidningslitteraturens tillväxt. Men nu är tidningslitteraturens tillväxt äfven ett faktum, som torde behöfva förklaring, ty hvad är orsaken dertill? Ja, vet man ej detta, så vet man ej heller hvaraf den litterära liknöjdheten beror, och då är förklaringen alldeles detsamma som ingen förklaring. Ett dylikt ordande utan att vårda sig om skäl och grunder är:;verkligen ej annat än tomma fraser. Säger jag att ingen. religion lättare leder till vanvett än den katolska, så löper jag fara att s elf blifva ansedd att vara vanvettig, ty huru skulle någon tro,mig på mina blotta ord, om jag utan något i tecken till bevis framkastade: denna mer än absurda sats? Lika är fallet om någon kommer fram medi den satsen att litteraturen i sin utveckling är oberoende af ett lands politiska institutioner. Är man road af paradoxer, så kan man hafva sitt nöje i att framkasta dylika, men sorgligt nog tror ej någon ipå dem, ifall man ej vill styrka dem med något slags bevis. Ty annars kunde det hända att man framdroge bevis på motsatsen, och man kunde då med historien för ögonen framhålla att t.ex. den litterära utvecklingen hos ett folk hållit jemna steg meå den: politiska utvecklingen, att ett folk också i litterärt afseende oftast stått högst då det på en gång varit starkt både inåt och utåt. Man kunde väl i senast anrördå fall uppgifva exempelvis att orsaken till litteraturehs uppblomstring hos ett visst folk på en viss tid var att det då råkade vara. en vestetisk ande herrskande bos hela folket, Men vi äro lika litet afhulpna med denna förklaring som med någon annan itagen ur luften; ty hvad är estetisk ande och :hvarur härleder den sig? Sålundå kan kritikern omöjligt andraga endast sitt menande, antingen ban är nog lädelmodig att skrifva för folket eller för männen af fåcket. ; , si he Det slags kritik är otvifvJaktigt den sämsta, som urartar till personlig, då man helt och hållet förgäter sak för att blött komma åt personen. Detta: sker, då man i brist på bevis antingen bemöter sin motståndare med glåpord, ty härigenom låter man förstå att man är missnöjd med ati hafva blifvit slagen på firgrarne — såsom det heter på skölspråket — eller ock då man till. stöd för sina påståenden : uppenbarligen och afsigtligen söker förvränga en anEvo EIEIEER—————————— -x— ——— RR NANNA Eng OR Ang an ERFAR SERA R RR TS Te a: ER ARS NA ARE SK NE SEG a ER PS AR AN AV RR RR EE RR TA RAR NE RS AR SE ET PN NE RR EE VR NR RR RR AR EE EA EA I a oanad ort ke EE TA NRA RR åa da et a RE OA rr RN ika tie SES SPY MN Brad fo RR NA