Aftonbladet – 1 december 1858, sida 3

som ur verldshistorien; ty tilldragelser och personer, hvilka varit af större betydelse för ett land eller ett tidehvarf, fortlefva hos menniskorna och kunna likaväl gälla såsom allmänna makter, ehuru naturligtvis i inskränktare mening. Slutligen kan såväl den yttre naturen som det stilla familjelifvet, ja till. och med de olika själsstämningarne hos en menniska erbjuda ämnen för konstnärlig bebandling. Konstens område är sålunda ett vidsträckt rike, som i sig innefattar hela det menskliga lifvet med alla dess olika skiftningar. Konstnärens uppgift är sålunda bland de högsta, då han söker att med hvarandra förena det allmänna och det individuella samt dem emellan åstadkomma en försoning. Han söker bringa till klarhet hvad som rörer sig på djupet af det tidehvarf han tillhör. Men sålunda kan han aldrig ställa sig utom detsamma, eller han måste nödvändigt till sitt åskådningssätt vara förbunden med tidehvarfvet och ej söka lösgöra sig derifrån. Om t: ex. en målare i våra dagar företoge sig att på duken återge en scen ur den hedniska mytologien, så vore det ett betydelselöst verk, äfven om det skulle i formelt afseende vara bland de mest fulländade. Och detta:hvarföre? Jo, emedan dess innehåll är någonting dödt; i våra cagar kan ej någon annan än möjligen en antiqvarie intressera sig derför, men den stora massan går med likgiltighet förbi målningen. Ty hvad vet densamma om Jupiter eller Venus eller Mars? Dessa gudomligheter tror hon ej på och känner dem: blott till namnen. Detta vore sålunda blott frostiga allegorier. Sak samma om en konstnär sökte framställa något abstrakt begrepp, t ex. Segern eller Äran; oekså detta vore likaså obegripligt, utan bör konstnären i ett gifvet konkret fall söka åskådliggöra det allmänna begreppet. Härmed hafva vi endast velat. häntyda derpå att konstnären för ingen del arbetar för sig ensamt, utan alltid för en dömande allmänhet. Denna ser sålunda till huruvida det lyckats konstnären att förverkliga sitt igeal. Konstnären har genom sin fantasi skapat en bild, men reflexionen träder fram och gör anspråk på att döma öfver hvad som är sant eller falskt i bilden. Sålunda uppstår kritiken. Man framhål er för tanken de skilda sidor, hvaraf konstverket består, upplöser åter det som af: konstnären blifvit förenadt, för att se till, huru och på hvad sätt han åstadkommit denna förening samt hvad han deruti uttryckt. Vid ett gifvet konstverk har således kritiken att betrakta hvad som låg i konstnärens afsigt eller den id som ligger till grund för konstverket, sedan konstverket sjelft, och slutligen att iakttaga huru det lyckats konstnären att i konstverket återgifva iden. . Det är sant att det kunde tyckas så, att då hvar och en kan fälla ett omdöme, kan mena det eller det, såborde det vara en ganska lätt konst att kriticera: Men olyckligtvis är detta också en konst som fordrar insigter, ty äfven det sköna har sina lagar. Och skall kritikern kunna uträtta något, så måste han visa sig vara i besittning af sådana insigter, han får ej blott mena, utan han bör äfven kunna uppgifva skäl och grunder för sitt menande. Hvarje vetenskap är nödvändigt systematisk, och äfven det skönas vetenskap är detta, hvarföre kritikern, som skall tillämpa det skönas lagar, bör basera sina domar på vissa gifna principer. Väl hör man ofta det yttrandet; att konst och vetenskap äro tvenne skilda saker, att den senare med sina hårklyfverier alldeles icke kan uppfatta konsten och dess verk, hvarföre ej heller vetenskapen :boi;de tillmäta sig något slags domarskap öfver densamma, och konstnärer endast sålunda kunde i sanning bedöma hvad andra konstnärer skapat. En sådan åsigt är tydligen framsprungen ur en mindra klar insigt i förhållandet emellan: konst och vetenskap och hvad hvardera verkligen har till : ppgift. En konstnär såknar väl ej insigt i hvad. som egentligen tillhör ett konstverk, men han tillvägabringar sina skapelser förmedelst fantasien, div. s. denna själsförmögenhet är hos honom den mest framträdande. Han kan sålunda ej så objektift skärskåda konstverket som kritikern, hvilken genom tanken framhåller konstverket till alla dess olika delar, och uppvisar sammanhanget och enheten uti detsamma. Kritikerns uppgift kan sålunda till någon del förliknas n ed anatomens, hvilken dissekerar menniskokroppen; på samma sätt -u plöser :kritikern konstverket bit för bit. Likväl är hans uppgift ingalunda blott den att påvisa vid denna granskniog de fel han möjligen tror sig upptäcka, utan ändå mera att visa huru konstnären lyckats lösa sin uppgift. Genom en insigtsfull kritik framställes derföre konstverket i sin rätta dager, dess förtjenster blifva tillbörlige i framhållna, men sådant kan ej ske innan man klarligen insett hela den inre bygnaden af konstverket. En sann kritik är sålunda icke klandrande, utan företrädesvis erkännande. Skall kritiken kunnauträtta. något, så bör den derföre fritt och ur den rätta synpunkten behandla det som utgör föremål för densamma. Men beklagligen inträffar ofta motsatsen, och mången, hvilken i egna ögon vill : gälla -för en stor kritiker, betraktar konstverket ur en synpunkt, som är falsk och oriktig. Så är det ganska vanligt att, vid bedömandet af t. ex. en dikt, den, hvilken framträder såsom kritiker, alldeles uraktlåter att aktgifva på hvad som här ör hufvudsak, eler på hvad sätt form och innehåll sammansmultit med hva-andra, samt deruti söka skaldens fel och förtjenster: I dess ställe lösrycker man! en sida ur denna dikt och betraktar den utan samband med det-hela, samt söker att då antingen upphöja eller nedsätta densamma: Ett sådant förfaraåde är ett det mest godtyckliga man kan tänka sig och borde väl aldrig förtjena benämnas kritik. Likväl usurperar detta förfärande ett sådant namn, och man kan rättfisligen ej förvåna sig deröfver, att synnbrligast konstnärerna ej känna sig befogade att lyssna till hvad en sådan kritik har att andraga. Sådaha kritiei utfätta merändels motsatsen al hvad man åsyftar med kritik, och förvrida saker ock ting efter eget behag samt ställa dem i den dager hvilken behagar dem sjelfva bäst. Ett annat; också ej ovanligt, sätt att framträda såsom kritiker, -men -lika så förkastligt, är att uteslutahde hålla sig till ett-konstverks form. Vanligen är det fallet medvunga diktare att sålunda uppträda såsom bedömare af antingen äldre mästare eller yngre samsträfvande,; hvarvid de i brist på annat ämne för klander så gerna som möjligt vilja finna fel i versformen; eller tro de sig öfverallt påträffa reminiscenser. . Detta är. -afundens, :småsinnets, egenkärleken: kritik. Hufvodsaken blir der alltid att söka visa att jag bade gjort: det mycket bättre, likasom ati uppenbara -hvilka djupare kunskaper och huru rikt och omfattande -minne jag har i jembredd med andra. e Men, såsom. det redan ofvan sådes, för att gäll: såsorh kritiker erfördrasen hel hop andra qvali fikationer. .Och: hufvudsakligen erfordras omfat tande studier såvälvi:det skönas teori som också : sjelfva det skönas verld, hvarur denna teori blifvi utvecklad. Endast på dettå vis kan ens smak blifvv uppodlad; det är ej nog att åberopa sig på sir blotta smak. Mången tror sig ega en sådan och der före vara berättigad att döma öfver likt och olikt, mer smaken kan vara olika hos olika personer, då de ene kan tycka att något är fult som en annan anse vara vackert... Det sköna. har: emellertid sina egn: eviga lagar i sig. sjelft::Insigten i dessa lagar bli endast genom. denscdermed förenade insigten i kon stens historia lefvande, då den deremot såsom endas rs TESTEN riskt slag .pås Karl Gustaf... Jag minns, -sade