Aftonbladet – 1 december 1858, sida 2

ANDRA DELEN. I. Efter tvenno år. Nära tvenne år hade förflutit, hvarunder många och stora förändringar inträffat; och som försynen i sin vishet ofta leder den enskilta menniskans öden så, att hon för dem till sitt mål vid kraften af samma drifhjul, som sätter verldshändelserna i rörelse, vilja vi kasta en blick på den skådeplats, der svenske konungen spelade hjelterollen, innan vi återkomma till den egentliga tråden af vår berättelse. Sedan Louise Gonzaga fattat föresatsen att förmå polackarne utvälja en fransk prins till Johan Casimirs efterträdare, hade hon — lika uppfinningsrik på medel att uppnå sina syften som fin och ihärdig i sättet att begagna dem — för att vinna det lugn åt landet, som fordrades för genomdrifvandet af hennes plan, användt sitt inflytande hos främmande makter, hvilka börjat frukta svenska vapnens framgångar, och med stöd af dem, och under löften om hjelp lyckats uppreta Danmark till fiendskap mot och inbrott i Sverge. Vid underrättelsen härom hade Karl Gustaf, som aldrig var sen ntt möta sin fiende, just såsom hon beräknat, med kärnan af sina träpper 1-mnat Polen och med det af orkanen jagade åskmolnets fart och förödande kraft ilat till den nya krigsskådeplatsen. På Dalbergs inrådan och med honom till vägvisare, hade han, tvärtemot Wrangels och de öfriga fältherrarnes tillstyrkan, öfvergått de tillfrusna Bälterna och, innan man kunnat tänka på hans ankomst, stått utanför Köpenhamn, som, förlamadt af förskräckelse och darrande som ett rof under ett lejonets ram, utan eft enda svärdslag ingår på en fred, hvars like vår