Aftonbladet – 29 november 1858, sida 3

af de krafter, som egnas fosterlandets försvar,. sade Stephanie. s Ni har alltså gifvit detta löfte endast för att befria er från ett brott mot fäderneslan-det? frågade Mikael något misslynt. Ja ... Nej... Jag önskar er framgång och hoppas ... Ja, önska, hoppas! sade konungen och tryckte begges händer. Jag vill vara den skyddande makten för edra önskningar och edert hopp. Förliten er på mig! Och med dessa ord lemnade han dem allena. Stephanie stod med nedslagna ögon. Mi-l kael likaså. Intet ord gick öfver någonderas läppar, men genom deras själar bäfvade en röst som underbart meddelade sig till hvarandras och uppfylde dem med en onämnbar sällhet. Ännu har aldrig saligheten varit uttalad på menniskospråk. Alla stora, ljufva, försmältande känslors tolk heter — tystnad. Under det de så stodo inträdde Sobieski. En skugga, men lätt som sommarmolnet öfver den strålande solen, flög öfver hans ansigte vid det han varseblef Mikael. Men utan att bibehålla intrycket deraf, vände han sig till Stephanie och sade: Sedan jag förgäfves sökt er i dansen, föll mig i tankarne att ni möjligen såsom stjernan, som gömmer sig bakom molnen för att så mycket klarare framträda för saknadens blickar, kunnat draga er bit, och jag finner att jag icke missräknat mig: Men förlåt min dierfhet att förfölja er! Den hade varit oförlåtlig, om ej drottningens befallning ... ; Drottningens? afbröt Stephanie. Hon saknar mig då?, Hon önskar att ni måtte inställa er vid hennes spelbord och har befallt mig uppsöka och ledsaga er. Stephanie räckte honom armen, men öfverväldigad af de känslor, som bestormade henne,