Aftonbladet – 29 november 1858, sida 3

tj merbadd på honom. Då var det en svensk major, grufligt stor och tjock, som hade varit med i 22 bataljer, och som snarare liknade ett vildt glupande djur än en menniska. Han gick fram till öfversten och sade, att han ville slå sig igenom. Försök, sade öfversten. Då svängde sig majoren upp på sin häst, hvilken var nästan dubbelt så hög som en vanlig Gudbrandsdaling, och han drög sitt svärd och sprängde framåt. Men långt var han icke kommen, innan han med häst och allt vände benen i vädret. Hästen hade fått två kulor och majoren fem. Hästen. var död, men majoren lefde ännu, och han ropade till oss: Skjut ihjel mig, så det blir slut med ense. Då var det en af våra, som gaf honom nådeskottet. Svår var han att se på medan han lefde, men grufligare sen han var död. Hans skägg, som räckte ned på bröstet, dröp af blod, och hans sammanpressade käftar hade tänder, stora som ett vilddjurs. När sen den svenske öfversten, som hette grefve Möller (månne en historisk person med namnet Mörner?), gaf sig fången och aflemnade sitt svärd, sade han: Fördömdt, att jag skall lemna ett sådant vapen utan strid; det Har kostat mig 300 daler., Denna och dylika krigshistorier, redan i Tförsta generationen bearbetade af Saga, blåstrumpan i Söqvabäck, visste den silfverhårige Guttofm att berätta oss. Vi belönade: bardens läppar med en rulle tobak, den han I -mottog med samma tacksamhet som Thormoder Kolbrunaskald skulle emottagit en guldkedja. Boskapsskötseln är, som man vet, de norska dalarnes bufvudnäring. Om sommaren måste samtliga husdjuren söka sin föda på bergeh och i skogarne; hästarne, -fåren och svinen låter man ströfva så nära gården som möjligt; hornboskapen och getterna deremot skickas hvarje vår upp till fjellslätten, dei hvarje gård har sin säter. Med dem följer då en del af gårdens qvinliga befolkning, för att vakta hjordarne samt bereda ost och smör. Säterbygningarne bestå af en hydda för folket, .stallrum för boskapen, en lada för fodret. och en Bod för det mödosamt hopsamlade bränslet. Regelbunden förbindelse mellan gården och sätern underhålles på det sätt. att hvarje vecka uppskickas till säterjäntorna proviant medelst klafhästar, som derefter hemföra säterns produkter: ost, smör och mjölk. På senhösten återvänder säterfolket med boskapen till gården. Att anskaffa tillräckligt foderförråd för vintern är ett af bondens svåraste arbeten. Får och getter fodras med björkqvistar, som om sommaren samlas, sammanbuntas och torkas. Hvarhelst på bergsluttningarne en gräsfläck finnes, der bygges ett litet skjul till höets-förvarande, och om vintern måste dessa små, ofta aflägset belägna förråder, allt efter som behofvet gör sig känbart, transporteras till gården. Med vår vandring från Höfdringssätern fäster sig ett tragiskt minne. Sällskapet förlorade nemligen på densamma en gemensam vän, som under resan hade blifvit oss alltmer kär och slutligen nära nog oumbärlig. Vi måste lemna honom på den vilda fjellplatåen åt ett öde, på hvilket jag knappt utan bäfvan kan tänka — han är Eörmodögen redan söndersliten af vilddjurständer. Vi hade från Höfdringssätern, i brist på en bättre, måst medtaga en gammal halffjollig vägvisare, som skulle föra oss till den norr om Laurgård belägna gästgifvaregården Brändhaugen. Vår lättsinnige Bernard, hvars ordning det var att bära vår ifrågavarande vän — jag menar gnavpungen — hade, i stället för att sjelf vaka öfver hans säkerhet, öfverlemnat honom åt den gamle, skefbente, stammande, sinneslöe ciceronen, som tappade honom — hvarest det känner endast nornan. Då vi plötsligt upptäckte hans frånvaro, började ciceronen att leta efter honom i — sina vestfickor; men som han var minst halfannan aln lång, fanns ingen förhoppning om att finna honom derstädes. Doktorn, hvilken vår förlust tycktes gå närmast till hjertat, befallde gubben att återvända och söka den förlorade. Gubben lydde ogerna. Han återkom, efter tvenne timmars fruktlöst sökande, med tomma händer, men förde oss, i förargelsen öfver det besvär doktorn förorsakat honom, vilse, så att vi först efter tio timmars ytterst besvärlig vandring, eller rättare klättring, hvarunder mer än en komisk olyckshändelse inträffade på de hala och fuktiga bergstigarne, slutligen vid midnattstiden hunno fram till Brändhaugen. På Brändhaugen bor en storbonde, som genom giftermål är beslägtad med familjen Jerkin (d. v. s. den slägt, som eger den vid foten af Snöhättan belägna, för alla resande välbekanta gården och stationen Jerkin). Denna åter, likasom dess granne, den på Dovre fjells norra sluttning boende familjen Kungsvold (gården Kungsvold är likaledes station) ir åter beslägtadt med gästgifvarefolket på Toftemoen eller familjen Tofte, som räknar sig härstamma från konung Harald Hårfager. Hos alla dessa kungliga familjer logerar man präktigt: De hafva, likasom Europas konungahus, sina traditionella huslagar i ifseende på giftermål, arfsrätt o. s. v., samt handhafva dem strängt. Så gamla anor, som dessa bönders, hafva icke ensde aristokratiska familjer i England, Frankrike och Tyskand, hvilka påstå sig härstamma från korsriddarne. Vår äldsta svenska adel äro mot dem endast parvenyer. Detta hindrar icke dessa pondslägters capita familie att vara ifriga lemokrater på storthinget.. De skilja sig för sfrigt icke, hvad klädedrägt, bostäder o. s. v. beträffar, från andra förmögna bönder. I sästgifvarmor på Teftemoen funno vi en vinna af ädelt och intagande utseende. Hon rågade oss ifrigt, hvad man i Sverge tyckte om kung Oskar, och hon undrade mycket, utt icke den snälla och vackra Eugenie innu hade fått sig en man., Är det ondt om prinsar, så kunde ju, menade hon, prinsessan taga sig någon annan än en prins till EN Ul Kr ET Pr LT JK ng rn FN I a I rr föll sj