Aftonbladet – 27 november 1858, sida 3

dem: begge bekant, skiftade deras kinder färg; Georg rodnade, Mikael bleknade. Drottningen vexlade härvid ett ögonkast med konungen. Georg gömde brefvet hos sig, under det Mikael frågade: xHar deras majestäter något att befalla? Intet, sade drottningen, utom det att I stannen och läsen detta bref här, i vår närvaro — hvarpå hon vände sig till konungen och började tala i något likgiltigt ämne, såsom för att visa det hon icke vidare gaf akt på dem. Georg och Mikael drogo. sig mot dörren. Den förre bröt brefvet, och stödd mot hans axel, genomögnade den senare jemte honom följande rader: : Jag skulle hafva bedragit mig på beskaffenheten af ert hjerta och edra tänkesätt, om jag fruktade att blifva gäckad, då jag går att lägga mitt öde i edra händer. Jag är i en konungs våld, hvars stränghet är lika fruktansvärd som hans mildhet välgörande; jag är dömd att erfara hela vidden af den förra, men kan genom er, dock endast genom er, räddas. Karl Gustaf, som med denna omfattande blick, hvilken är stora herrskarenaturer egen, tycks hafva fästat ert öde vid sina framtidsplaner, har gjort eder återkomst till vilkoret för min skonsamma bebändling. Mitt nesligt utgjutna blod eller min rätt till en ädelmodig monarks milda löften, se der hvad det beror af eder att afgöra. Jag villicke anropa edra känslor, men har velat bespara er all blygd inför verlden öfver bevekelseskälen till ert medlidande genom den obrottsligaste tystnad. För deras upptäckt skolen I aldrig behöfva rodna; det utgör min -stolthet i min förödmjukelse. Med uppfyllandet af min bön, afsäger jag mig alla vidare anspråk på edra pligter... Farväl! Hieronymus RBadziejowsky.