Aftonbladet – 27 november 1858, sida 3

rande folk, hvarsfegen bildning naturligtvis var, som nyss sades, hednisk, och hvars inympande på den kristna ungdomen måste hos denna — såsom en fransk författare, hr Bastiat nyligen visat — inlägga ett visst hedniskt element. Efter det romerska rikets fall ärfdes detta rikes makt jemte dess rätt, dess filosofi, dess språk af den romerska kyrkan, och sålunda fortgick papismen och latiniteten hand i hand under hela medeltiden, och äfven sedan denna kyrkas välde blifvit brutet genom reformationen, fortlefde ännu länge latinväldet, likasom man under våra ljusa sommarnätter ser skenet af den redan under horisonten gångna solen i flera timmar; men det sken, hvarom vi här tala, räckte i århundraden. En sådan universalitet, verkande genom ett folk eller ett språk, utöfvar alltid en hämmande inflytelse på den enskilte och i främsta rummet på dessa stora individer, som man kallar nationer, hvilka fordra att likasom fältets planta få fritt uppspira på egen stjelk, från egen rot. Det var emot tillämpningen af denna romarespråkets universalitet eller katolicitet på det uppväxande slägtets bildning, som talaren ville protestera, ingalunda emot att det språk och den litte ratur, det representerar, må intaga sin behöriga plat: inom den högre, den lärda bildningen. Må man sålunda fritt ställa de romerska auktorerna på hedersplatserna i bildningens tempel; må man inlära deras språk i de portiker, som omgifva detta tempel men må man blott icke med deras odödliga verk belägga sjelfva trappstegen, som leda upp till detta tempel; dessa auktorer äro i sanning för goda ati så trampas under fötterna. Talaren instämde i afseende på tesens besvarande uti det slutliga resultat hvartill hr rektor Siljeström kommit. Öfverste Hazelius yttrade sin förundran öfver at: ingen af de klassiska språkens förfäktare sökt vederlägga de skäl, hvarmed en föregående talare (rektor Siljeström) expedierat dessa språk från elementarundervisningen. En annan talare hade visserligen uppträdt till deras försvar, men på ett sätt, att mycket deraf icke lärer af rektor Siljeström bestridas. Deremot har man icke sökt vederlägga honom på han: eget område. Efter ingen annan tycktes vilja göre den anmärkning, som med fog kunde framställas der. emot, ville talaren, som i det hela delade den förs: antydde talarens hufvudtanke, likväl göra ett inkasi mot honom. Han hade nemligen gått igenom stats lifvets alla grenar och grader, regering, ständer, em betsverk,korporationer och hela sällskapslifvet samt velat visa att nästan utan undantag egentlig klassisk bildning ingenstädes vore efterfrågad elle: värderad, eller dess saknad anmärkt. Han hade dera: dragit bevis, att denna bildning numera vore mindre behöflig.. De skäl han härför anfört hade dock e synts talaren fullt bevisande: Många saker ingå i bildningen, som ej kunna på yttre sätt fordras a staten, blifva föremål för en examen, men hvilka lik väl äro af stor och allmänt bildande vigt, exempelvis fosterlandskänsla, karakter, förtroende, vänskap konstsinne o. s. v. — Hvad man för öfrigt må säg: om de gamla språkens nytta eller onytta, ett stort och bildande element qvarstår dock alltid, som mar omöjligen kan frånkänna dem, nemligen det esteti ska. Besynnerligt nog framhålles likväl icke dett: vigtiga element af dem, som föra dessa språks talan. I stället håller man sig till något som är af oändligt mycket lägre, bildande kraft,talar dm grammatikaliska former, om ordens ändelser, m. m. Detta är ett förbiseende af det verkliga för det betydelselösa. som alltid på det högsta förvånat talaren. Såsom ett olämpligt försvar för dessa språk måste han aäfven anse påståendet om den förträffliga tankeöfning, som studiet af dem företrädesvis vore egnadt att gifva. Eller skulle denna öfning ej kunna ersättas genom öfningen i vårt eget språk? Skulle ej förnuftet och logiken i svensk form ha lika stort värde som det i grekiska och romerskat Det i svensk tankegång utvecklade förnuftet är dock en produkt af århundradens bildning. I modersmålet ligger en källa till nationel bildning, som endast behöft omhuldas med samma omsorg, samma kärlek som de gamla språken, för att gifva en språkbildning mycket mera bildande för oss, än den grekiska och romerska. Men en sådan kärlek har icke funnits der man borde vänta och fordra den. Man har vändt all sin kärlek till främmande bildningsformer och försmått vår egna. Man har mera älskat Cicero än Sturlesön, mera Sofokles än Eddan. Under det man prisat och prisar skönheterna i antik drägt, har man ej det ringaste vårdat sig om de herrliga, rika och dyrbara skatter vårt eget gamla språk eger. Det har här blifvit anfördt, som ett bevis på de gamla språkens öfvervägande bildningsförmåga, att de gossar, som läst latin, gått längre äfven i andra studier, än de som ej läst detta språk. Men detta förhållande hade uppenbarligen en annan orsak än den anförda. Lärdomsskolornas lärjungar utgjordes nemligen till större delen, jemförelsevis med de skolor der icke gamla språk lästes, af de förmögnare klassernas barn, som genom det bildande umgänget i hemmet ått sitt förstånd så utveckladt, att de i detta afseende i allmänhet vore två å tre år före kojans barn vid inträdet i skolan. Oriktigt vore äfven att påstå att tesernas författare bestrider de gamla språkens nytta derföre, att han vill förlägga dem till universitetet. . Han vill derigenom endast förlägga dem dit de i hans tanke rätteligen höra, men han vill icke utrota dem. Han vill att dessa språk skola göras till föremål för ett verkligt och grundligt studium, men ej att de skola läggas till grund för elementarbildningen. Detta är den väsentliga skilnaden. De böra wara bildningens blomma, ej dess rot. Ty roten det är jorden, på hvilken vi med vår bildning stå; den är svensk, och så måste äfven vår bildning. vara. Detta förefölle talaren så klart, att han. ej kunde förstå huru det kunde bestridas. Om man anser, att de klassiska studierna böra flyttas uppåt och ej nedåt, så är det ej att misskänna deras värde, utan att sätta det högt. Vilja derföre förfäktarne af de gamla språkens herravälde i skolan uttrycka sig riktigt, så skola de säga, att deras motståndare vilja sätta dessa språk för högt, ej att de vilja sätta dem för lågt. Så förlägger man filosofien till universitetet, ej derföre att den i värde står under andra kunskapsämnen, utan tvärtom derföre att den är den högsta af dem alla. Romarne voro ett verldseröfrande folk, har en taJare här yttrat, och derföre borde så stor vigt läggas på deras språk. Nåja, väl; men svenskarne hafva också något varit med i verlden, och, om också ej eröfrat någon stor del af verlden, likväl temligen långt sträckt sin vapenära och till det gamla Roms gränser. Om vapenäran gifver värde åt ett folks kultur och dess språk, så hafva äfven vi en sådan att fordra. Vår kulturs grund kan också fullt jemföras med romarnes. Det är gifvet, att om vårt eget språk omhuldades med samma kärlek som det romerska, så skulle man slippa höra denna anmärkning om ett främmande. språks företräde. som bildningsmedel. Skaffa oss lärare,, utropade talaren, som med samma nit och kärlek omfatta det egna språket som det främmande, som icke lefva sina skönaste dagar i Grekland och Rom, utan äfven älska det bildningsrika Sverge, som uppvisa rikedomarne i dess språk, framhålla dess dolda skatter af skönhet och styrka, och detta språk skall visa en långt större kraft att bilda än någonsins Roms språk. Men detta gören I icke, och, jag vågar säga, kunnen I icke; ty I haän endast haft kärlek till forum romanum och Hellas. En ny tid vore dock nu kommen, och talaren hoppades mycket af den väckelse, som utmärkta manar