Aftonbladet – 25 november 1858, sida 2

Jag uppger derföre alla försök till en statistik öfver Chicago och anmärker blott i allmänhet, att ingen annan af Amerikas städer så imponerat på mig och gifvit mig ett så lifligt begrepp om hvad man kallar Vesterns vimprovement, som Chicago gjorde allt ifrån det första steg jag tog på de folkhvimlande gatorna i denna gamla gränspostering, som blifvit liksom genom ett trollslag förvandlad. Vi foro först en half mil på jernväg genom långa förstäder innan vi kommo till bangården. Derefter fraktade vi oss i omnibus, himlen allena vete genom huru långa avenues och förbi huru många Blocks. Derefter bildade vi queue vid yttersta ändan af en ändlös vagnsträcka, som radat upp sig vid en bro, hvilken blifvit uppdragen för att släppa igenom fartyg. Tusentals menniskor stryka en förbi, af hvilka man ej känner en enda, och som ej heller känna hvarandra, emedan de allra flesta först i går eller förgår hitkommit. Det skulle vara en egen tillfällighet om du ej bland hela denna förbiströmmande folkmassa äfven skulle få sigte på en lång skara af nyss landstigna landsmän, män, qvinnor och barn med pick och pack, hvilka betrakta den nya staden med lika stora ögon som du sjelf. Ändtligen passerar man bron i traf, i galopp, ty redan trängas åter nya fartyg i hamnen, hvilka vilja bli släppta igenom, och du äfventyrar att för andra gingen komma i en lång queue. Eburu hamnen har två, tre armar och grenar ut sig genom hela staden, är han dock ständ:gt full med fartyg, som äfven i sin ordning bilda queue längs stranden på kanalens hela längd. Slutligen, väl ankom men till ditt värdshus, ställer du dig åter i queue, emedan redan ett halft dussin vagnar kommit dig i förväg, och emedan folket, fastän de springa fram och tillbaka som myror, och värdshuset är stort som en kasern hos oss, ej genast kan föra alla passagerare och deras saker till de åt dem anvisade rum. Särdeles intressant föreföll det mig morgonen derpå, då jag uppsteg på plattformen på hotellets höga tak, att höra hamrandet och sågandet, huggandet och hyflandet, som skallade från alla håll från dessa tvåtusen under bygnad varande husen. Sågandet af bräder och inslåendet af spikar på den namnkunniga marknadsplatsen vid Novgorod, när folken från östan och vestan der uppslå sina bodar till hållande af de stora messorna, är en bagatell i jemförelse härmed. Ty brädbodarne och träbusen utgöra ännu flertalet af stadens bygnader, ehuru man dervid ingalunda får föreställa sig, att det ej på samma gång finnes en mängd mycket vackra och ståtliga bygnader; det är ett faktum att bygnader af tegel, quadersten och marmor uppstjuta som svampar. Man finner dem, hus vid hus, längs sjöstranden. De resa sig äfven i många andra qvarter, villa vid villa, trädgård vid trädgård. Dessa brädbodar äro blott för ögonblickets behof, för att hastigt skaffa dessa femtontusen årligen invandrande nykomlingar under tak. De försvinna åter i de talrika eldsvådor, som hemsöka staden, eller ruttna hastigt bort, och folket som bebor dem har under tiden redan hunnit bli tillräckligt välmående att kunna ersätta dem med solidare hus. Vilja de åter hvarken bortruttna eller uppbrinna tillräckligt fort, så sätter man dem på rullar och skjuter dem ut till förstäderna för att vinna plats för bättre bygnader. Det fins få trähus i Chicago som ej en gång blifvit på detta sätt rullade och understundom flyttade betydliga sträckor från sin ursprungliga plats. Inalles ha här redan många tusende sådana bygnader blifvit bortrullade. Man kan knapptnågon dag gå ut utan att någonstädes på gatorna möta ett sådant på resa stadt hus. Jag såg en gång ett, och det temligen stort, som för det dåliga vädrets och det ännu sämre väglagets skull blifvit stående midt på gatan. Folket, som ej hade någon annan bostad, bodde helt lugnt qvar i detsamma, och väntade blott på bättre väder för att fortsätta resan. Man behöfver ofta flera dagar till en sådan transport, då husen merendels äro stora och afstånden långa, och man går då från station till station. Man öyttar ofta stora tvåvåningshus med en mängd af rum, och gör sig dervid ofta ej besvär att uttaga möbler och det öfriga husgerådet. Äro husets innevånare köpmän eller kryddkrämare, så fortsätta de likväl sin handel under vägen i den rullande boden. Det är ej heller någon sällsynthet att välmående familjer helt lugnt bo qvar i sina bortrullande hus, liksom på ett fartyg eller i en vagn, och att äfven deras vänner komma till dem på besök och aflemna sina visitkort. Denna bortflyttning af bygnader förekommer så ofta och är någonting så vanligt, att ett särskilt yrke, de så kallade Housemovers, bildats, som hafva till hands alla verktyg och arbetare som för en sådan flyttning äro af nöden. Husen aflyftas med en synnerlig färdighet från sina ofta ganska höga postamenter och sättas på ett slags stora slädar, som hvila på runda valsar. Dessa valsar ligga åter på släta plankor, som man oupphörligt utlägger framför det vandrande huset; hästar eller oxar spännas för slädan, och så går det framåt genom gatorna, hvilka vanligtvis äro så breda, att till och med en vandrande kyrka icke särdeles hindrar trafiken på gatan. Man måste dock dervid ihågkomma, att i de amerikanska trähusen, ehuru mycket lätta till utseendet och bygda med en förvånande besparing af timmer, trävirket dock är så skickligt och med en sådan beräkning sammanfogadt och hopnitadt, att de mycket sällan lossna i fogarne och att en hvirfvelvind förr upprycker ett sådant trähus från gruni ——LLLe——— ———AAHeevweeergrs ss Oo 3 korridoren. Genom den kammen I nt 5 kla.