Aftonbladet – 25 november 1858, sida 2

korridoren. Genom den kommen I ut i klosterträdgården, der den täckta gången till höger leder ut till gården, vid hvars port min vagn stannat; dröjen der och afbiden min återkomst I Efter dessa ord fattade hon de begge klostersystrarne vid handen och sade, i det hon förde dem med sig: Låtom oss nu gå att prisa Gud och den heliga jungfrun för klostrets lyckliga räddning, och bringa heliga ofter af vår tacksamhet I Ännu en gång kastade de begge ynglingarne en blick, fall af kärlek ch Iöngrmn ers. ter de i korridorens djup försvinnande gestalterna, hvarpå de togo den väg drottningen anvisat dem. Öfverväldigade af de händelser vi nyss tecknat, gingo Mikael och Georg sida vid sida utan att vexla ett ord, tills de upphunno stället, der vagnen väntade. Der satte de sig på en liten bänk under ett par lummiga kasti nieträd, som var anbragt invid den yttre muren, ännu försjunkna i samma skenbara apati, tills slutligen Georg, liksom fattad af en plötslig tanke, sade: Mikael, ditt förtroende är ju detsamma nu som alltid 2 Mikael såg på honom med en blick, som uttryckte hans hela förundran öfver en sådan fråga. Godt! Jag förstår detta svar och tvekar ej NN att fråga huru djupa dina upptäckter varit 2 Du känner det. Mikael, är det möjligt? Du skulle icke? ... Ack, du förstår mig. Säg att du förstår migl Men du skulle icke förstå mig? Kunde du ro mig i stånd att framtvinga en upptäckt, som, hvad den än innebure, måste sluta med att åtskilja oss som bröder. Nej, Georg, en ovilkorlig rysning genomfor miz vid blotta