Aftonbladet – 22 november 1858, sida 3

ban och sitt bälte, tillåt mig att få bringa henne odelad mitt hjertas tack! Ha, du öknens vilde son, du vågar sätta dig emot en kungsvilja? sade Karl Gustaf med låtsäd vrede. Emedan ryktet, soth fört till min öken berättelsen om din makt, o kohung, ej heller förtegat ditt. ädelmod, som föraktar slafveriets skrymtan. Har det ljugit, så straffa mig för min. lättrohet. Och han böjde ödmjukt sitt kufvöds Nej! och konungeh drog en ring med en vacker safir af sitt finger och fortfor, i det han räckte honom den: Då du återvänder till dina bröder, låt denna tjena till tolk för sanningen af ryktets ttsagom ; Nubiern tog ringen, betraktade stenen och sade: I dess klara blå, hvari himlens lycka tycks spegla sin renhet, skall också mitt minne skåda sin skönaste bild. Och han böjde sitt knä-för konungen, under det han till: Maria kastade en blick, söm tycktes säga att hon varit tanken i de ord han talat, En fin rodnad på hennes kind förrådde att denna blick icke gått henne oförstådd förbi. Derpå lät konungen afspänna sina gyllene sporrar och med dem föröka prisernas tal. Domrarne förstodo meningen och tilldömde patagoniern dem; Fröken Drakenhjelm blef af konungen -bestämd att öfverlemna detta pris. Hon lydde, emedan en sådan befallning icke tillät-en undflykt, men allttör mycket barn af naturen. och främmande för konsten att dölja sina känslor, skedde det med -en icke otydlig motvilja, och då hon framräckte dem, kunde hon icke tillbakahålla dessa ord: På hans majestäts befallning. Sedan prisutdelningen slutat, befalde konungen de tvenne okände att gifva sig tillkänua. Vid afläggandet af. demasker, som :dolde deras ansigten, stodo, såsom läsaren torde före