Aftonbladet – 18 november 1858, sida 3

a Mannen har ett rykte, som borde banat sig väg till hvar och en landsmans kännedom. Men för att afhjelpa er okunnighet, skall ni åtfölja mig då jag nu går att uppsöka honom. Ers majestät skall sjelf gå att uppsöka em Dalberg? ! Emedan jag har en liten oförrätt att godtgöra honom, vill jag på detta sätt försona den. Fruktar inte ers majestät att förkrossa den syndaren genom en sådan nedlåtenhet, eller ock att göra honom uppblåst af inbillskhet? Lika litet som att erkänna en öfverilning för att återvinna en förtjent mans vänskap. Och konungen ringde på en betjent och tillsade honom att efterhöra hvar Dalberg bodde, hvilken läsaren torde påminna sig blifvit efter återkomsten från Appeln qvarlemnad i Elbingen utan all verksamhet, såsom ett prof på det missnöje Karl Gustaf till följd af hars uppriktighet och Radziejowskys insinuationer fattat mot honom. Så snart konungen erhål. lit uppgift på hans bostad, begaf han sig dit. Vid sitt inträde fann han Dalberg sittande vid ett bord, med ryggen vänd emot dörren: och omgifven af papper och ritmaterialier, samt bredvid sig en soldat på träben, hvilken, liksom han sjelf, tycktes fördjupad i betraka tandet af något som låg på bordet under deras ögon. Vid ljudet af konungens steg vände Dalberg sig om och sprang upp under utrcpet: sErs majestät i min ringa boning! Invaliden blef ej mindre hestört, gjorde sin militära helsning och drog sig till dörren. Min kära Dalberg , sade konungen fryntligt, jag anlände för knappast tvenne timmar sedan till staden och begagnar första stund, vigtigare angelägenheter lemna mig leHig, för att uppsöka er. . . Den ära ers majestät bevisar mig är så stor att jag icke ånner ord för min öfverraskning. : (Forts.)