Aftonbladet – 12 november 1858, sida 2

vudsakligast af de derå nerlagda drygare kapitaler och af den större arbetsskicklighet derå användes. Det måste medgitvas, att de, som egde under eganderätt antingen den nyss omtalade lägenheten eller trädgården, skulle berga sig till och med bättre än på en egendom saf tusen tunnland, som endast afkastade femtio rubel. Någon torde här anmärka, att lagen icke lägger något hinder i vägen för dylika jordstyckens utbrytning, emedån de nog skulle anses föda fem fullvuxna personer. Ganska rätt, men först sedan den dertill hörande jorden blifvit uppodlad och bragt till det värde den för tillfället eger; Men hvem skall då uppodla den? Lagen tager alldeles icke i betraktande det arbete sökanden kommer. att derå nedlägga. En ofruktbar: backe, på hvilken möjligen några får kunna lifnära sig öfver sommaren, kan genom derå nedlagdt-ars bete förvandlas till en fruktträdsplantering af högt värde. Öfvergå vi nu till jordarbetaren och hans förhållande till jorden, är det i sjelfva verket lätt att inse, om man blott vill, att, då en jordtorpare lefver af sin torpjord, bergar sig väl och dessutom betalar ett arrende från ett hundra tiil öfver två hundra dagsverken i året, att, säger jag, en dylik person eller någon annan egare af samma jord, utan att derföre behöfva betala arrende, ingälunda behöfver svälta eller komma fattigvården till last. Dock har det blifvit emot den fria jordstyckningen anfördt att densamma skulle frambringa ett ökadt antal proletärer. I vårt land borde man ej på länge behöfva frukta för någon dylik klass, om man endast gifver frihet åt alla att förvärfva sig förmögenhet. De stora egendomarne uppfostra vida flera proletärer och äro att anse, som de egentliga proletärfabriker na. Det är naturligt att så är; de sysselsätta en mängd legda arbetare, hvilka, dåligt aflönade, ej för sig se någon sjelfständig framtid, samt derföre, efter ett i elände tillbragt lif, falla fattigvården till last. En slik arbetare skulle ej behöfva mera än fjerdedeleri af den jord, som genom hans arbete för året tvingas att gifva egendomsherren skördar; han, skulle i sådant fall möta sin ålderdom med helt andra känslor, och kommunerna skulle befrias från stora bördor. Det är således, kunde man säga, till de nuvarande jordegarnes fördel som jordstyckningen förbjudes. Detta är dock icke fallet. En fördel för dem, utom den att de kunde för betalning: blifva af med jord, som nu renderar dem intet, vore dem att derigenom skulle uppstå en sjelfständig och besuten arbetareklass, som, genom sin sjelfständighet, vore af vida högre värde såsom arbetare och menniskor. Redan deras nuvarande arbetare skulle röna inverkan af ett sådant sakernas tillstånd. Vissheten derom att en dräng eller stattorpare genom omtanka och -arbetsamhet kunde förvärfva så mycket, att han i framtiden derför kunde tillhandla sig ett eget jordstycke, skulle gifva en helt anhan riktning åt lifvet för arbetareklassen, för närvarande nedtryckt genom vissheten derom, att aldrig kunna sammanspara ett kapital tillräckligt för att dermed arbeta för egen räkning. Häremot kan invändas, att hos oss uppstått en särdeles olycklig klass af medborgare, hvilka grunda sin existens på ett visst slag af jordbesittning, jag menar backstugusittare. Förhållandet är dock olika, och redan uppkomsten af denna i de norra länen talrika klass torde visa, att de äro en produkt af lagarne emot jordstyckningen. Dessa hafva derjemte till större delen aldrig tillhört det ordentliga jordbruket, aldrig varit vana att genom strängt arbete förvärfva sig besittningsrätten till den jord, hvarå de uppfört sina kojor. Tvärtom äro de vana att lefva på andras bekostnad, att förvärfva sitt uppehälle genom att uppbränna bondens skog, täflande deruti med honom sjelf, och derigenom förstöra den så mycket snabbare. För att rädda dem, hjelper icke ens att ge dem eganderätt till deras kojor och täppor. De likna fullkomligt i sådant afseende den irländske arendatorn af ett potatisland för ett eller par decennier sedan. Eläade och nöd skola väl slutligen blifva deras tuktomästare och lära dem ordentligt arbete. Det finnes dock ibland denna klass äfven undantag. I södra Finland träffar man icke sällan bland dem individer, som icke allenast berga sig bra, utan ofta bättre än den besutne bonden, som emottagit ett skuldbelastadt hemman och derigenom råkat i en betryckt ställning, hvarur intet räddar honom. Män kan således tryggt påstå, att för den ordentlige arbetaren, för den, som genom arbete hela året om förvärfvar sig sitt bröd i sitt anletes svett; skall en sådan tillflyktsort för dess ålderdom vara till gagn, men ej till skada för det allmänna, och deruppå saknas ej heller exempel från utlandet. I Elbeuf, en fransk fabriksstad, är det en vana hos fabriksarbetarne att köpa sig små jordparceller i närheten af staden, hvilka de under lediga stunder bearbeta och till hvilka de som gamla draga sig tillbaka. Deraf har det resultatet uppstått, att något särdeles elände hos dessa arbetare aldrig funnits, hvilket eljest varit fallet med de flesta franska fabriksorter. s Man har ifrat och ifrar ännu hos oss för binäringar och husslöjder. Må man då först bereda dem en. jord, hvaruti de kunna trifvas och uppväxa. Äfven de trifvas bäst tillsammans med de små jordstyckena. Vi föra hos oss stat med cylinderoch ankarur från Geneve, men huru många af dem, som begagn 2