Aftonbladet – 12 november 1858, sida 2

skrift är lika, utmärkt för sitt rena och vårdade svenska språk som för de upplysta statsekonomiska åsigter som der framställas, den ömhet som der röjer sig för de arbetande klasserna och slutligen det politiska mod, hvarmed förf. under de förhåilanden, i hvilka han befinner sig, förer talan för både arbetets och handelns frihet, öch det klander han öppet tillåter sig af de i Finland nu gällande författningar i dessa hänseenden. Bland annat behandlar författaren äfven frågan om jordstyckningen på ett sätt, som ställer honom på en vida högre ståndpunkt än många af Sverges statsekonomer. Vi kunna ej neka oss nöjet att här anföra ett och annat af den intressanta skriftens innebåll i detta ämne. En bidragande orsak (säger författaren) till arbetande klassens på landet fattigdom är svårigheten för dess. medlemmar att någonsin komma att arbeta för sig sjelfva, att blifva egare af en bit jord, som de kunde Kalla sin. Vi komma således nu till den vigtiga frågan: huruvida jordstyckningen bör inskränkas eller icke. I Finland finnas stora egendomar till ganska litet antal. Orsaken dertill är den, att Finland aldrig varit rikt på adel, och i ännu mindre grad på rik adel. Majorater hafva derföre alltid härstädes hört till undantagen. Hos oss har allmogen varit och är den egentlige jordegaren. Jordstyckning har derföre begagnats cch jemväl till en viss grad varit af lagarne tillåten, men genom egna förhållanden, hvilkas historia här blefve för lång att upprepa, har densamma alltför mycket inskränkts. Genom kejserliga förordningen af den 1 Mars 18352, som i detta afseende för närvarande utgör den gällande normen, har dels ett visst qvantitatift, dels ett qvalitatift mår blifvit bestämdt för det utbrutna jordstyckets storlek. Det gällande måttet är att det utbrutna stycket skall i större delen af vårt fäderresland lemna säker utkomst för fem fullvuxna personer, eller utgör deremot i Wiborgs län svarande 120—200 tunnland. Detta tyckes i allmänhet ställa allt för stora hinder i vägen för den mindre bemedlade att förvärfva sig jord, och det är ändå. för den arbetande klassens välbefinnande af största vigt, att så mycket som möjligt för densamma lätta. öfvergången från dess beroende ställning till den af jordegare. Det är visserligen sannt, att man tvistat och ännu tvistar om stora eller små jordlägenheter äro fördelaktigare för samhället. En. utmärkt statistiker, Mac-Cullock, förklarar Englands öfvervigt i jordbruket härröra deraf, att jorden derstädes hålles samlad i stora egendomar, hvilka större kapital kunna göras fruktbara. Af samma mening äro dessutom andra nationalekonomer. Den motsatta åsigten försvaras dock af flertalet, såsom mig synes på goda skäl, hvartill kommer att sistnämde åsigter i flera händer vunnit kraft af gällande lag och öfver allt, hvarest sådant inträffat, visat välgörande verkningar på jordbruket ochden dervid använda befolkningen. De skäl, som tala för en obehindrad styckning af jorden, äro hufvudsakligen följande: Helt och hållet lemnande å sido de bedröfliga lärorna om alla medborgares gemensamma eganderätt till statens jord, kan man dock ej neka att det ligger en slags rättvisa i den fordran, att hvarje medborgare beredes tillfälle att skaffa sig en egen jordtorfva, hvarest han åtminstone kunde uppföra åt sig tak öfver hufvudet. Tiderna förändras dessutom. Många af de: näringar, som fordom endast drefvos i stad, hafva redan till en dul flyttat ut på landet, och resten nödgas väl, jantingen förr eller senare, äfven släppas dit. Det uppstår således en klass af landsinnevånare, hvilka icke äro uteslutande hänvista till jorden för att derifrån hemta sin bergning: Det är tvärtom fabriksoch handtverksindustrien som skall lemna dem densamma. För dessa måste väl beredas boningsplatser, men på hvad sätt skall detta ske enligt nu gällande lag? Alt flera embetsoch tjenstemän förordnas äfven numera till landsorten. De vilja icke befatta sig med jordbruk, men skulle dock gerna vilja ega sitt eget hus, jemte den tomt, hvaruppå det står, och kanske derjemte utrymme för någon trädgård. Månne några tunnland jord, afstådda åt medlemmar af dessa klasser, skulle upphöra att vara produktiva och blifva af ingen nytta för samhället? Ingalunda. -Det är dessutom en falsk åsigt. att tro, att en jordegendoms värde beror af dess fysiska storlek. Det beror tvärtom på det i jorden nedlagda kapitalet och det på jorden använda arbetets qvalitet. En jordlapp af tio tunnland kan i sådant fall vara lika mycket värd som en egendom af ett tusen tunnland. Låtom oss i detta fall göra några jemförelser. Det hör väl icke till sällsyntheterna i vårt land, att egendomar säljas till en rubel för tunnlandet, till och med för mindre. Arrendet af sådan jord skulle således utgöra 5 kop. för tunnlandet ochen egendom af ett tusen tunnland afkasta femtio rubel: I närheten af Helsingfors finnas läs enheter, som med fyratio tunnland gifva femhundra rubel silfver i arrende, d. v. s. tolf och en half rubel per tunnland, och arrenderättigheten till en sådan lägenhet betalas dock man och man emellan med flera tusen rubel. Det finnes äfven fruktträdgårdar, som icke uppgå till fjerdedelen af senast nämde areal, men dock lemna: en bruttoinkomst utaf sju till och med åtta hundra rubel. TYnLEd värden härpiina I viskeERIGen till. BR del