Aftonbladet – 10 november 1858, sida 2

in på denna ännu ohärjade del af landet. Zamoyski blef alltså beredd på att innan kort begifva sig dit till dess försvar. Som emellertid vägen till Warschau icke låg så öppen som Louise Gonzaga föreställt sig, och Otto Stenbock, som der, i spetsen för sina barska bussar, räknade sig som värd i huset, ingalunda var sinnad. för en gästfrihet, som tillåtit drottningen att der ställa till bröllop, skulle utsigterna på Zamoyskis och Marie dArquiens förening fätva sjunkit bort i ett ganska aflägset fjerran, hade de ovilkorligen varit fästade vid denna punkt. Men lyckan är nomad och kan flytta sitt tält lika fort som menniskan sina önskningar. Öm och lågande, störtade den. unge palatinen till drottningens fötter. Zamosks slott häde öppnat sina gjutna kopparportar för mången kunglig gäst; till det kunde dess egare af egna vasaller uppställa ända från riksgränsen en dubbelrad, mellan hvars lansar drottningen och hans unga brud kunde passera lika trygga som mellan .en kunglig lifvakt; inom borgens visthus och källrar saknades aldrig förråder till ett gästabud; intet saknades således, utom drottningens samtycke. Vid sina fyratiofyra år hade Louise Gonzaga ingenting förgätit af sina ungdomskänslors liflighet eller frånkänt kärleken något af den makt, hvarmed den ingriper i alla stora handlingar af menskliga lifvet. Hon fann det alltså grymt att vägra Zamoyskis bön isamma stund man påkallade hans hjeltemod. Anförtroeade sin säkerhet åt hans beskydd, begaf hon sig, under det konungen for att samla sina härar, till Zamosk, för att lägga sin kära Marie Casimires hand i hans. ; S FDetta hade emellertid knappast. skett, innan tidningar anlände att Karl Gustaf redan var i rörelse och Johan Casimir i Lublin samlat