Aftonbladet – 10 november 1858, sida 2

öfver den försummelse och oförsigtighet, som skulle. kommit .honomstill last, om saken fått en annan utgång, att han, anbefallande den obrottsligaste tystnad öfver hvad som händt, lät samma natt sända den återfunne under stark bevakning till ett af sina slott att der hållas i förvar. 7 f Den nya sera af stora och genomgripande händelser, som från denna dagitog sim början för Johan Casimir och hans gemål, undanträngde helt naturligt tanken på den unge åt Zamoyski : anförtrodde fången. Hans namn blef från . denna dag aldrig nämdt för Stephanies öron, och sjelf för blyg att upptaga let, blef hon lemnad i sin ljufva villfarelse. Johan Casimir, som af de utskickade erfor utt de utsådda oenighetsfröna redan mångenstädes slagit rot bland hans folk och framcallat uppror och fientligheter mellan det och le svenske af stundom -blodigare art än kriset sjelft, insåg att Karl Gustaf snart åter kulle uppträda i hela sin fruktansvärda verkamhet. Frågan blef derför, hvart klokheten jöd honom att sjelf vända sig och på hvilka sunkter man. borde bereda sig på anfall. Zamosk, denna Johan Zamoyski tillhöriga tad, inom hvars murar han helsat lifvet, och om, med sina praktfulla, i italiensk stil uppörda bygnader, sina rika muser, sitt dyrbara ibliotek, sina kyrkor, sin högskola och sitt räktiga slott, uppfyldt medfherrliga och oskattara. alster af skulpturen och målarekonsten amt omgifvetaf ninivitiska trädgårdar, stod om ett minnesvittne ej allenast af den kungiga rikedom hans förfäder hopat, utan ännu rofullare af den öfverlägsna höjd i bildning ch smak, hvartill de hunnit framför alla sina andsmän. Zamosk, säga vi, var en punkt, äl värd det-svenska lejonets uppmärksamhet, m det i sina djerfva och oförutsedda språng kulle, såsom icke osannolikt var, kasta sig