Aftonbladet – 8 november 1858, sida 3

Johan Casimir gaf sitt bifall, och Mikael berättade med få ord den sällsamma historien om sitt barndomsöde. Ni har mycket innestående hos lyckan, sade drottningen. Kanhända skall hon godtgöra er innan ni anar det.n i Mikael skakade tvifvelaktigt på hufvudet. Ni misstror henne? Det skulle vara otacksamt efter så många prof på hennes ynnest som jag fått erfara. Jag hoppas väl att hon kan mycket gifva, men ej godtgöra. Vid edra år passar misströstan illa. Men, för att komma till något annat! Har ni ännu gjort bruk af de ritattiraljer ni i går erhöll? De hafva utgjort all min sysselsättning, öch om jag ej derpå framburit för ers majestät min särskilta tacksägelse, är det endast derföre att mängden af ers majestäts välgerningar tvingar mig att sammanfatta dem alla inom en oändlig tacksamhetskänsla. Ni älskar alltså målarekonsten ? Allt ifrån min barndom. Det är bra, och gtr att få se prof på er skicklighet, Då jag härnäst låter kalla er, skall ni medföra det.n . Mikael bugade sig och lemnade strax derpå rummet, hvarpå han blef återförd till sin så kallade fångenskap. Här genomgick han i tankarne allt hvad som blifvit honom sagdt och bevisadt, hvarje ord, hvarje min, hvarje åtbörd. Louise Gonsaga med sin höga gestalt, sin lifliga blick och sin majestätiska ållning hade visserligen lemnat ett djupt intryck på hans sinne, men Johan Casimir med sitt milda ansigte, sin melankoliska panna och sitt tankfulla, tysta väsende tog hans känslor ännu lifligare i anspråk. Allt hos honom, från blicken till ljulet af hans röst, bar uttrycket af godhet; och rid berättelsen af sina öden hade Mikael tyckt