Aftonbladet – 6 november 1858, sida 2

Såsom sändebud emellan eders majestät och henne, ålägger mig min pligt att noggrannt hålla mig vid hennes ord. Och hon skulle verkligen kunna gäcka sig med en sådan skuggbild, ett sådant bländverk ? : Utan tvifvel, ers majestät. Stolt såsom alltid! Arma prinsessa! ... Den färden tör hon väl få inställa! Ärnar hon icke begagna sig deraf för annat ändamål, fruktar jag att de goda Oppelsboerna få ge foder och stallrum åt det kungliga spannet till döddagar., Hvem vet, ere majestät? Det vet jag. . Lyckan är föränderlig ! Ni tviflar, men jag vill öfvertyga er, min kära Dalberg, och konungen tryckte på en fjeder i panelet, hvarvid en osynlig dörr sprang upp till en gömma i muren; innanför den? samma befanns en gardin, den konungen bortdrog och sade; i det han visade Dalberg en drägt af guldbrokad med knappar af diamanter. — Hvartill tror ni denna är ämnad?. Jag vet icke, ers majestät. Verkligen? Ni inser då icke hvartill den är passande ? Till bögtidsdrägt åt en österländsk furste, Må vara! De stolta polackarne hafva smak för österländsk prakt; det skall smickra dem att. deras nye konung förstår att tillfreds ställa den. Deras nye konung? upprepade Dalberg. Ni ser här min kröningsdrägt. Ers majestät,, stammade Dalberg, Förundrar detta er? Eller trorni mig vara den man, som släpper min lycka ur händerna och återlemnar ett konungarike -som-ett-spann hästar? Jag trodde dessutom att ryktet så lifligt sysselsatte sig med denna sak, att den icke kunde vara er obekant., Att neka detta, skulle vara att hyckla en okunnizhet, den jag ingalunda hyser; men att ers majestät betraktar saken med den visshet, dessa förberedelser. förutsätta, smärtar mig. Min kära Dalberg, jag börjar tro att mi