Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

hjerta; men en historiker får ej döma ställ ningar och förhållanden ällenast efter sit hjertas ingifvelser. Det är en oförmåga at bedöma personer och händelser efter dera rätta värde och i ett riktigt förhållande til deras omgifning. Sålunda kan han hvarker i beröm eller tadel gå en riktig medelväg och man saknar derföre hos Cygneus e! sjelfbeherrskning eller, om man så vill ut rycka sig, konstnärligt förstånd. Vi yttre detta närmast om honom såsom historiker såsom diktare och estetiker förtjenar han sit eget kapitel. Ehuru denna skrift om Gripenberg blef I ä! i Sverge rättvisligen ganska skarpt bedömd så har dock Cygnaus ännu likväl icke, så som han med älskvärd naivitet uttrycker sig atröttnat att uttala historiska sanningar, utar har han i dessa dagar hugnat css med et nytt historiskt arbete. Detta afhandlar ett nytt ämne, fastän skriften om Gripenberg ännv icke blifvit fullbordad, och bär till titel: Biller ur förgångna dagars lif. I. Joachim Zachris .Duneker och hans omgifning. Såsom bekant är, var Duncker en bland de tappraste kämparne i 1808 och 1809 års krig, men nu vill Övgneus göra något ännu mera if honom, nemligen ett ileal af krigare, huru Cygnieus såsom vanligt kommit till rta vid bevisningen. Genom Dunckers anhöriga hade Cygnus kommit i besittning al n hop bref, skrifna under kriget af den tappre krigaren till hans hustru. Hr OC. säger: Jag läste dessa bref först med hjertats blick; sedan med häfdeforskarens. Hvardera läsningen förde dock till samma resultat: en rligare 8 ett trofastare hjerta har aldrig ill papperet öfverflyttat sin fullaste mening. Den finska historien tillhöra dessa bref ändock, likasom mannen sjelf, hvilken lika så litet äå han nedskref dem, som i sina öfriga handlingar, förestälde sig, att de kunde en lag blifva föremål för häfdernas ransakning; men likväl tänkte och handlade så, com han städse baft historiens stundande dom för sin s ögon. Det kom sig deraf, att han ej de, tänkte, gjorde annat än hvad försvargt vara kunde för Gud, fädernesland och pligt. — Så framstår Joachim Zachris Duncker i sina bref: en krigare, sådan blott ett tappert, allvarligt, sedligt och gudfruktigt folk kan framföda och utbilda; en typ af det ästay hvartil en tusenårig uppfostran i krigets hårda skola förmått höja vår nation. Dessa ord yttrar hr C. i inledningen till sitt arbete. Äfven vi hafva läst denna brefsamling, sådan den af Cygnus meddelas, men vi hafva ej kommit till samma åsigter som han, och vi hafva den djerfheten atttro att våra åsigter skola delas af nästan alla, då till och med J. W. Snellman derom säger, utt denna brefsamlings innehåll är helt och hållet enskilt och skulle vara hvardagligt, om det icke härrörde från en sådan man som Duncker och tjenade att måla hans karakter,. Och i sanning, hvad kan man väl annat säga om dessa bref, än att deras innehåll är det rivialaste man må tänka sig och att det är snart sagdt omöjligt att inse hvad historiskt värde de kunna ega? Ja, vi tveka ej attut:ala, det vi anse hela mödan med deras utsifvande vara förspild, likasom de ingenting bidraga till höjandet af Dunckers ärofulla minne. Duncker uttalar i dessa bref blott len oro han hyser för sin frånvarande hustru och dito son, han fruktar för deras helsa, han befarar dem lida brist på det nödvändixaste, hvarföre ban stundom skickar dem 50 rdr, eller en annan gång 100 rdr. Än berätar han att han spelat träkarl, än att han skickat hustrun med någon resande några ålpund kaffe, eller är han förargad öfver något lumpet käringsqvaller o. d. Vi befara, ut Cygnaeus, då han trodde sig göra Duncrs minne en tjenst, sparare gjort en otjenst, ikasom han nedsätter sitt eget anseende såsom historiker, då han förråder en så lumven uppfattning af historiska personer, att van tror, att dessa vinna på att framstå inför rlden i hela sin hvardagskostym. Men så vära ligga likväl det sublima och det löjliga ill hvarandra. Icke bättre lyckas Cygnaeus sjelfva den historiska athandlingen att häfda Junckers minne, och denna innehåller ej heler något annat nytt än utdragen ur Burmans verättelse om Savolaxbrigadens bedrifter, men fven dessa äro så obetydliga, att man deraf lott får lust att känna den i sin helhet. Jan ser väl att Duncker var en käck och ;ehjertad krigare, som står och faller efter ifna order, men som ej heller just förstår ig på något annat. ÖCygnei försök att renvå Duncker från vissa felaktigheter, som det enaste finska krigets historieskrifvare enstämnigt ligga honom till last, och hvilka felakigheter just af D. begiugos till följd af hans förmåga att handla på egen hand och gripa Hlfället i flykten, är rent af misslyckadt. lan finner ej andra skäl för motsatsen än att ygneii orubbliga öfvertygelsen är den, att ). gjort hvad som göras kunde, men att hans edersakare klandrat honom antingen af afnd, eller af andra skäl, dem hr Cygnai ka fantasi funnit för godt att uppdikta. ngående Dunckers fall är Cygnus ovangt högtrafvande och poetisk, ehuru hans en skildring deraf lemnar dertill föga anledmg. Han utbrister: Kring Dunckers fall juter sig ett hjelteskimmer, så tragiskt och sönt, att ett dylikt knappast någonsin strålat ring en fallen finsk kämpes förbleknande anna. Sverge och Finland ha bortglömt n historia eller, hvad som vill säga ungefär etsamma, har ingen historia mer, när de unnit förosäta att ach hurra Duneker föll. R