Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

Se, Gud, i nåder till min längtans smärta Och skänk åt flyktingen en glimt af tröst! — Ej mer skall rösten från min älskarinna Mitt öra nå; ej mer dess suckars fläkt! — Men I, som ilen till mitt sköna hemland, I foglar små, mitt afsked bringen medl Ej vårens hyacinter mer vi plocka, Ej margueritens stjerneblommor små! Ej fånga fjärlar, som kring rosen kryssa Och i violers blåa öga sel Ej mer bland purpurblommande granater Och diktarlagrar och orangers snö Jag drömma får min kärleksdröm med henne, — Men I, som fria ären, skynden dit! När jag drog bort den mörka qväll, jag hörde Min moders röst, som ropte efter mig! — Hur trögt för henne dagens timmar skrida! Hvem hjelper henne genomlefva dem? Hvem tröstar henne, der hon ensam vandrar, -— Hvem stödjer väl, när foten svika vill? O foglar, vindar, I som fria faren, Från mig, O, kyssen hennes silfverhår! Och allt jag lemnat; brud och slägt och vänner — De stanna der, de lycklige: men jag — Jag irrar här, och sjelfva luftens skaror, De flyktiga, de öfvergifva mig! Men, när som vinterns dimmor famna Det land, den stad der mina kära ho — I foglar små, då kommen I tillbaka Till denna sorgens ö med kelsningar till mig. Snyftande gömde Olympia sitt ansigte i vänderna. Hon gret ymniga och bittra tårar; nen snart väcktes åter hennes uppmärksamiet af något annat. Det var ljudet af steg. )e kommo närmare. Det var denna afmätta, nformiga rytm, som går efter dsciplinens oter. Det var en trupp soldater. Bland dem inga en hop bleka menniskovålnader, som inder bevakning fördes till Marseille, för at lerifrån deporteras, Med ett anskri störtade: )lympia öfver muren fram till kolonnen, som m slöt sig tätare samman omkring fångarne. Jet oaktadt trängde hon sig in bland soldaerna. Hennes upplyftade ansigte, de herrlia ögenen midt emellan lejoninnans och