Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

genom detta senare blifvit delaktigt af den vesterländska civilisationens frukter. Tvärtom vore ju svenskarne vllande till den stora olyckan, att den utmärkta mönsterbild af statsförfattning, hvilken finnarne egde före den svenska eröfringen, blifvit så i grunden utplånad, att de finska fornforskarne numera ej ens med de förträffigaste förstoringsglas kunnat påfinna de minsta spår deraf. Det ligger i sakens natur att dylika ytterligheter förr eller senare skulle öppna ögonen på de mera sansade, ehuru måhända yttre omständigheter äfven i sin mån bidrogo dertill. Det märkvärdiga året 1848 utkom uti Finland ett dikthäfte, obetydligt till omfånget, sorn rönte en hittills derstäides exempellös framgång. Häftet har den enkla titeln Fänrik Ståls Sägner af Johan Ludvig Runeberg. Hvarföre omnämna vi här denna skrift? Såsom kändt är, uppväckte dessa sägner det lifligaste bifall. gammal och ung tjusades deraf, skalden hade sjungit ur nationens hjerta, då han åter framkallade till lif de hängångna gestalterna af dem som kämpat och lidit i de sista stora striderna. Det är sant att också Runeberg lägger nog mycken vigt på att det till största delen vore i Finland födda personer som kämpade för Finland, hvarföre också let fennomanska partiet velat anse just Fänrik Ståls Sägner såsom cen af utgångspunktern: ör det nya nationella lifvet. Dock torde man vid böra erinra derom, att de också verkat i en annan riktning och alldeles icke till förmån för fennomanien. Genom dem riktades åter tanken på hvad som egentligen var krigets föremål, man erinrade sig att det va Sverge som anfölls af Ryssland, och om kriget utfördes i Finland, så var orsaken dertil! len, att denna af alla Sverges provinser låg närmast intill Ryssland; man kom sålund: till en uppfriskad erinring om det fordna moderlandet och man begynte åter påminna sig illa de välgerningar man af detsamma rönt. ;ch att man ständigt borde betrakta detsamma med tacksamma blickar, och ej med sädana vredefulla, som finskhetsifrarne hittills hade velat inprägla. I enlighet med sina en gång fattade åsigter fortforo dock vissa af fennomaniens härförare. ehuru numera ej lika uppburna af massan. att betrekta ställningar och förhållanden. Bland dessa intaga hrr J. W. Snellman och Fredr. Cygneeus ett framstående rum. Den senar har velat verka såsom historiker i den angifnre riktningen, hvarföre han ock af Snellman fåt: det vitsord, att singen har mera positift iu Cygneus sökt att ätven på historiens gebit väcka finska folkets sjelfkänsla. Cygneei första försök i denna väg var hans äfven i Sverge bekanta och beryktade arbete: .Revision af allmänna meningens dom öfver general H. H. Gripenberg. Han söker deri rentvå nämde general från det klander som hittills alltid träftat honom i afseende på ingåendet af konventionen i Kalix. Med stora ord och åthäfvor utkastar han de vidrigaste och mest ohemula beskyllningar mot de historieskrifvare, som till allmänheten framburit detta klander; han säger att Gripenberg var en ärans man, och att han inför krigsrätt blifvit formligen frikänd. Men hvarpå grundar C. dessa djerfva påståenden? På någonting så osvikligt, som att det är hans orubbliga öfvertygelse, att det måste hafva varit så och ej annorlunda, men hvad positiva bevis angår. så ser han sig tvungen att i en anmärkning vid slutet af arbetet underrätta läsaren derom. att den krigsrättsdom, som skulle innehålla G:s frikännande, aldrig blifvit fäld. Isanning. ska snöpligt resultat! Men denna skritt ir äfven märklig för några andra egendomliga påståenden, hvilka lika mycket röja författarens partiskhet och brist på historisk blick. Deribland torde just böra framhållas denna förmenta finska ståndpunkt, hvarur hr C. just tror att Gripenberg bör framstå tadelfriare än om man betraktar honom såsom svensk härförare, hvilket han dock onekligen var. Och ur denna finska synpunkt framstår äfven Gustaf IV Adolfs personlighet i en helt annan dager än någonsin tillförene. Cygnieus säger: .Gustaf Adolfs gestalt hörer till dessa monumentala storheter, som icke få ställas under insektsamlarens mikroskop, om de skola framträda i sin, bortom det vanliga måttet belägna sanning. De vinna uppå att ses på afstånd eller egentligen ifrån en höjd, som lemnar hvardagens krypfän djupt under sig. Likaså säger han sig ej kunna begripa, hvarföre just en finne (Adlercreutz) skulle kross: len nära nog ende svenske man, hvars sjä ned jernfast trohet höll intill. det yttersta i !et från Sverge bortslitna Finland. Ty, likasom det är Cygneei orubbliga öfvertygelse, att iustaf IV Adolf var den ende i sitt rike som ienade allvarligt med Finlands försvar, så tror han ock att den svenska nationen var rött vid föreningen med Finland och på allt vis önskade göra slut på densamma, emedan Finland aldrig tillskyndat Sverge annat än Sekymmer. Hvad som utmärker Cygnaus såsom förattare i allmänhet och synnerligast såsom väfdatecknare, är den synbart framträdande allenheten att betrakta personer och ting ur :n helt och hållet subjektiv synpunkt. Han iter sig af sin känsla likasom af sin fantas: ir mycket förledas på afvägar, hvarigenonrs nans teckningar ofta närma sig till karrikayrer. Finner han att en person i allmäniet nog mycket nedsättes, så är han gcenasi irdig att i förtrytelse deröfver, så snart han endast kan påfinna någon god sida hos den