Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

tillåter ni att jag ledsagar er på vägen till ert hem? sade han ändtligen vördnadsfullt och med en ädelhet i åtbörder, som kunde ingifva trygghet åt den tvifvelsammaste. Jag tackar så mycket, monsour, men jag ämnar icke ännu gå hem; — kyrkogården har ingen fara för mig. Klostersystrarne bo här bredvid. Det är ett heligt ställe, och ingen vågar här ofreda vandraren., Ser ni inte hur dimman bygger sina murar, hur dunster, idel hvita giftblommor, spira upp ur jorden mellan grafstenarne? ... tillåt att jag ledsagar er hem ! ;Ja, det är en ovanligt kall och fuktig natt för att vara den här tiden på året, sade hon, liksom för sig sjelf, och ansträngde förgäfves sina ögon för att kunna genom töcknet se vägen som lopp förbi kyrkmuren. Ovanligt kall och fuktig, upprepade han, och tillade enträget, kom derföre, kom! Med en otålig rörelse på hufvudet, sade hon tvärt. Jag väntar någon härl Främlingen bugade sig och gick långsamt sin väg. Olympia gick åter att sätta sig på grafstenen, som hon nyss förut sutit på. Hon Jutade hufvudet mot sin hand, och hennes ansigte var blekt och sorgset. Hastigt for hon! upp. Hon lyssnade med spänd uppmärksam; het. Det var icke klosterklockorna, icke vin: den, icke näktergalarne, det var något annat melodiskt ljud som nådde hennes uppmärksamma öra. Det kom närmare. Några bluser passerade förbi kyrkan, sjungande en känd sång. Olympia blef ännu blekare, och hennes ögon tindrade som gasellens. Denna sång var på det strängaste förbjuden; men icke destomindre sjöngs den nu. Det var Cayenne-visan Les souvenirs de Captif, Det är då gjordt; — långt bort från Bella France De bittra böljor hafva burit mig! I