Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

LITTERATUR. Don nyflnska historiska skolan. Bilder ur förgångna tiders lif, tecknade af Fred Cygneus. I. Joachim Zachris Duncker ocl hons omgifning. Helsingfors 1858. Jemt femtio år hafva nu förflutit sedan den tid, då de blodiga strider utkämpades, hvilka för alltid skulle upplösa det mer än sexhunIraåriga föreningsbandet emellan Sverge och Finland. Dessa femtio år hafva hunnit åstadkomma många förändringar på båda sidor af Bottniska viken. Då Finland blef skild: fån Sverge, var det blott en provins, hvaremot en stor dei af de nuvarande finnarne inbilla sig att deras land genom föreningen med Ryssland blef upphöjdt till rang och värdighet af ett sjelfständigt land med egna statsformer och egen styrelse, samt hvars regent, storfurste tillika, har den förmånen att vara kejsare af Ryssland. Härvid betyder detideras ögon icke särdeles mycket att den ryska styrelsen aldrig i sjelfva verket så uppfattat saken. Om den ryska uppfattningen vittnar bland annat, om man blott håller sig till det formella, att t. ex. kejsaren aldrig annat än såsom ett bihang till sina öfriga titlar bär den af storfurste af Finland, äfven då det uteslutande är fråga om firska angelägenheter, och att i sammanhang härmed alla embetsverk i Finland, likasom alla öfverhetens bud och befallningar i officiel väg, aldrig bära eller burit epitetet storfurstliga, utan städse benämnts kejserliga; att i vissa kejserliga dekreter såsom motiver till förändringarne -uppgifvas, att derigenom skulle afböjas de olägenheter, som af stridiga stadganden för särskilta delar af riket, uti ett för det hela lika beskaffadt ämne, kunde uppkommap, 0. s. V. Men de goda finnarne hafva ej velat märka ord, såsom man säger, utan nöjda med sin k. samhällsförfattning och belåtna med de gärder styrelsen i nåder vidtagit, hafva de ej blott framlefvat dessa femtio åren uti innerlig förnöjsamhet, utan äfven med vrede betraktat dem, hvilka blott med ett halfdraget ord vågat framdraga något tvifvelsmål öfver denna förmenta lycksalighet. Med all den oskuldsfullhet, hvilken plägar vara ett utmärkande kännetecken för barn så i politiskt som religiöst afseende, hafva de på god tro utan vidare pröfning antagit vissa trosartiklar, deri de uttala sin lira. De kunna sammanfattas i följande hufvudpunkter: att finnarne före den svenska eröfringen varit ett fritt folk med ogen statsförfattning och med en temligen hög grad af bildning; att den finska nationaliteten med afsigt undertrycktes af svenskarne; att denna först åter vaknat till lif genom skilsmessan från Sverge, hvadan Finland också först ifrån och med 1809 kan räkna sin egentliga historia. Vi ämna ej här till vederläggning upptaga dessa den s. k. fennomaniens påståenden, så mycket mindre som de, likt såpbubblor, genast uppvisa sin intighet för en sansad kritik. I alla fall är det märkligt att läror sådana som dessa kunnat med anspråk på att gälla såsom trosartiklar uppkomma under ett tidehvarf så kritiskt som vårt. Men dessa läror unno likväl på 1840-talet talrika anhängare bland den yngre generationen i Finland, och med det obändigaste öfvermod ville dessa hrr I ett nu utdöda det svenska språket i Finland. likasom allt svenskt borde neddragas i smutsen oeh förlöjligas, ty allt skulle nu blifva .finskt. Man hade ju i sjelfva verket ej att tacka Sverge för något. Det betydde intet att Sverge gifvit Finland religion, lagar, samhällsförfattning, seder, med ett ord allt, hvariTROSA DERA MOORE se OR HEOUE MER NR