Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

gazellens och som flammade på en gång ömt och förtrytsamt genom tårarne — de böljande hårflätorna, som flöto i rikt svall nedåt den stolta halsen — kraften i hennes rörelser och hela väsen, allt verkade på ett oförklarligt sätt på soldaterna — också söner af folket — de veko tillbaka och gåfvo henne rum att gå dit hon ville. Med krampaktig häftighet kastade hon armarne omkring sin gamle farfars hals. Den gamle vär så svag af fängelseluften och den dåliga kosten, att han endast medelst tillhjelp af två gensdarmer kunde skrida vägen framåt. Låt honom hvila och hemta sig några minuter? bad hon, eller rättare befalde; ty känslan af det billiga, det rättmätiga i denna begäran lade mera af fordran än bön i hennes röst, Tåget hade gjort halt, och fången och hans barnbarn satte sig båda helt nära hvarandra på en stenbänk vid vägen. Hon höll den gamle hårdt tryckt i sina armar, och heta tårar föllo bland hans glesa hår. Synen var rörande, och ingen nändes störa den. Olympia hviskade i den gamles öra, men Gud allena hörde hvad hon sade, Plötsligen lossade hon sin ena arm och upplyfte sakta det hufvud, som hvilade så tungt mot hennes bröst. Heliga Guds moder, han är död ropade hon nu högt och klart — hon visste knappast sjelf om hon ropade det i sorg eller i glädje! Man skyndade till för attbistå dem båda. En vagn! Hur skall man få en vagn?a rogade någon, Härl, svarade en röst med främmande brytning, Det var sawme unge man, som INympia sett på kyrkogården. Han vinsade åtsin kusk, som höll ett stycke lerifråns derefter hjelpte han Felix, som nu äfven kommit till, att transportera den döde upp i vagnen, Felix och Olympia stego äfven uti, främlingen satte sig på kuskbocken och vagnen rullade bort,