Aftonbladet – 27 oktober 1858, sida 3

ken lefvande kan väl vilja gå hit... hör Felix! ... jag vet icke hvad som fört dig hit ... vill aldrig veta dett... jag säger ju, att jag varit hård mot dig... men tänk icke derpå ... Du gick här förbi till ditt hemvist ... du hörde mig ropa på dig... nej, du hörde mig skrika på hjelp!... Nog vet jag hvem som ropar efter mig, men inte är det du! tänkte Felix åter, men sade ingenting. Har du hört mig, kära Felix? frågade madame la proprietaire och sträckte ångestfullt bedjande sina kyliga händer mot sin för detta tjenare, hvilken nu utbytt sin ringa skepelse mot en husbondes, som i detta ögonblick inför sin fordna matmoder bokstafligen stod der såsom herre öfver lif och död. Ja, jag hörde er ropa och skrika så förskräckligt, och hade jag icke händelsevis kommit, så hade ni väl dött på fullt allvar — och hade jag varit en smula spökrädd, så hade jag heller icke kommit; icke heller om ni varit en god matmor, men ni har varit en ond; derföre kom jag ... det låter ju såsom en gåta: ni var en ond matmor, derföre kom jag, och nu räddade jag er ur dödens klor. Du skall dansa på rosor hela ditt återstående lif... ingenting skall fattas dig... och de mina, icke sannt? om de vore legio! — kom, al!rakäraste Felix ... lyckosamme, som jag alltid satt värde på ... Det vet Gud, din falska tunga är lika osannfärdig efter döden, som i lifvet,, tänkte Felix för sig, men yttrade att han ville gå och hemta folk. Visst inte, Felix, visst intel ropade madame Ferrier med oförstäld häftighet, icke må du tro, att jag stannar ensam här, der döden grinar emot mig från hvarje hörn! Nej, hjelp mig upp och tag mig med dig härifrån.n Med den återvaknade lifslusten och sjelf