Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 3

hvar för sig besluta om ändringar i sättet att utöfva sin rätt. Talet derom, att man ville hindra motståndare att yttra sig, vore helt ech hållet obefogadt, ty. alla vore ju kallade,:och det stode:ju :derföre fullkomligt fritt och öppet för motsatta öfvertygelser att yttra sig och söka göra sig gällande. .Talaren kunde icke inse hvarföre icke sådant kunde ske här, lika väl som inom klasserna, och han yrkade derföre, att man ändtligen måtte komma till saken. Skräddaremästaren Roos uppmanade hr Schartau att återtaga sitt yrkande. Boktryckaren magister Sohlman trodde, att om grundlagen. är i. vissa fall tvetydig, så borde detta ieke utgöra hinder för tillämpningen af de punkter som säro klara och tydliga. Från det ögonblick grundlagen sanktionerades vore de nya valmanskatego rierna också att räkna till de valberättigade, och egde derföre lika rätt som: de gamla att deltaga i den öfverenskommelse, som bör träffas. Och hvem hade väl här, såsom hr Schwan förmenat, hindrat motsidan att yttra sig? Här kunde ju huru många sidor, som helst få tillfälleatt uttala sin mening. Hvyarifrån härledde sig väl denna fruktan, att öfverlemna -afgörandet, så vidt detsamma kan på de valberättigade lagligen bero, åt dessa valberättigade gemensamt? Hvarifrån detta. slags rädsla för en massar, i hvars händer man förmenar att frågan då skulle komma? Hvilken vore väl,denna massa? . Jo, den utgjordes af borgare, af idkare af yrken, som till borgerliga näringar räknas, samt af husoch tomtegare.. Men borgenskapet hade ju af ålder va rit i besittning och utöfning af politiska rättigheter och dess medlemmar borde väl således anses såsom politiskt. fullmyndige. Det vore då de nytillkomna kategorierna, för hvilka man fasade. Men vore då dessa att förlikna vid en skock lifegna, som nyss blifvit försatte i frihet och för hvilkas råhet och okunnighet man derföre borde taga sig till vara? Hade icke grundlagsstiftarne, genom talrika undantag och inskränkningar, med den yttersta sorgfällighet sökt förebygga, det valrätt skulle kunna tillkomma någon, hvars sambhällsställning icke erbjöde de nöjaktigaste garantier, att han är en man för sig, att han är i besittning af. samma mått af upplysning och medborgerlig sjelfständighet, som de af ålder valberättigade, hvilkas politiska förmåner han inlåtes att dela. Det innebure derföre en hög grad af missaktning mot Stockholms valberättigade invånare, att beteckna denr såsom en -besinningslös massa af politiskt omyndiga personer, oförmögna att sjelfve öfverenskomma om sättet att utöfva den rätt som blifvit dem af grundlagen tillerkänd. Har denna samling af valberättigade hittills visat sig oförmögen att tänka och besluta i egen sak, har den visat sig vara en massa, som ena dagen tänker så, den andra så; och är det ieke snarare på det håll, hvarifrån tillvitelserna. komma, som det ostkra, det vacklånde, sväfvandet hit och dit, är att söka. Lika med hr Schwan hoppades talaren att magistraten skulle behandla frågan lagligt och på samma gång konseqvent och förnuftsenligt. Skräddaremästaren Arnell ansåg, att då ärendet en gång blifvit öfverlemnadt till samtliga de valberättigade, kunde det icke längre blifva fråga om dess, hänskjutande till elektorer eller klasser. Ingen hindrade här olika tänkande att fritt yttra sig. Tullförvaltaren Ahlsell ansåg det öfverflödigt att remittera ärendet till klasserna, då medlemmar af alla klasser kunde förutsättas vara vid detta sammanträde tillstädes.:: Andra .mom. ir 14 f-riksdagsordningen talade om: klassernas rätt att öfverenskomma endast såsom ett alternativ, såvida samtliga de valberättigade ej finna sig föranlåtna att träffa någon öfverenskommelse, och då nu samtliga de valberättigade tagit ärendet om hand; vore det väl bra bakvändt om man derefter skulle vända sig till klasserna, Lektor. Bergiusyrkade ånyo att man måtte skyndsamt öfvergå till behandlingen af hufvudfrågan, hvarefter öfverläggningen om preliminärfrågan förklarades slutad, och de närvarande fingo, såsom vi i 101dags nämde, afträda, medan -magistraten öfverlade om det afseende som borde fästas vid lirr Schartaus och Brincks yrkanden. Magistraten resolverade efter en stund, att. herr Sehartaus andragande icke kunde till afgörande upptagas, förrän det sig visat huruvida de närvarande valberättigade kunde om ä endet öfverenskomma. När första punkten i komitebetänkandet, hvilken tillstyrker att valen skola ske omedelbart, nu utan diskussion allmänt bifölls, så-föreslog tullförvaltaren Ahlsell, att de närvarande måtte. anmoda magistraten att hos Kongl. Maj:t anhålla om nådig fastställese å denna öfverenskommelse, samt låta behandlingen af de följande punkterna i komitebetänkandet hvila tills en sådan. sanktion blifvit vunnen; talaren förmenade nemligen det vara nödvändigt att hafva en sådan fast stödjedunkt för de efterföljande punkternas handläggning. Härvid uppstod en diskussion, derunder så väl hr Bergius som hr Brandel dels motsatte sig hr Ahsells förslag i hufvudsaken, dels visade huru stridande mot alla former det måste vara att, att sedan man -en gång beslutat att. till öfver läggning och beslut företaga komitens betänkade punkt efter punkt, nu försöka afleda öfverläggningen från det, som skulle komma under pröfning, till ett alldes nytt förslag. De uppmanade derföre hr Ahlsell att frän silt förslag afstå, anmärkande de, att det icke vore tvifvelaktigt, att detsamma skulie at flertalet bland de närvarande ogillas. Mag. Sohlman antydde, att hr Ahlsells förslag syntes vara en följd af den meningen, att om blott omedelbart valsätt väl en gång vore antaget, så skulle afgörandet af de öfriga delarne af valordningen komma att bero på omröstning efter skattebelopp, såsom stadgadt är för städer, der förut omedelbart valsätt egt rum; men emot en sådan tolkning af grundlagens lydelse protesterade talaren på det allvarligaste, alldenstund den icke finner ringaste stöd af ordalydelsen i 14 riksdagsordn., liksom äfven emot det ful!kornligt formvidriga uti afvikelsen från den bestämda diskussionsordningen, hemställande talaren till ordföranden, om ett sådant diskussionens -afiedande frår det antagna föredragningsämnet kunde tillåtas. Justitieborgmästaren Holm förklarade med anledning, häraf, att han vill lemna hvar och en fullt tillfälle att få obehindradt uttala sina åsigter så snårt de. på något sätt rörde ämnet. Då hr Ahlsell återfick ordet, medgaf han att syftet med hans framställning varit. den hr Sohlman avtydt. men han ville likväl nu efterkomma de. till honom; gjorda uppmaningarne och återtaga sitt förslag om ansökning angående kunglig fastställelse å beslutet att valen skola omedelbart förrättas. Detta förslag upptogs: likväl. af. hr Jacob Westin,, som vidhöll detsamma; oaktadt-hrr Bergius; Brandel; Sohlman och Hjerta deremot, uppträdde. Magistraten anmodade derföre. de, närvarande att afträda, hvarefter för dem. åter inkallade, tillkännagafs, att behandlingen af-huf: vudfrågan skulle fortsättås, utan-afseende på hr Ahl2ells framställning, ; Då andra punkter, hvaruti kormiterade föreslå, att de vålberättigade må rösta pr capita, derefter före drogs, uttalade expeditionschefen Brandel -den åsigten, att i fråga om denna punkt man iekeskulle kunna; skilja mellan de olika, meningarne nian,ge nom vetering, hvarvid det. naturligtvis b! :re första frågan efter hvilken grund. rösterna i sådant fall skulle beräknas, hvarföre han önskade, att magistraten måtte .meddela de: närvarande upplysning om, ROST SR SASTMOLA hs sa RESAN Se