Aftonbladet – 15 oktober 1858, sida 3

inneburit en fin tacksamhet för det den allsmäktige lät jernvägen ledas i en stor och dyrbar krok genom bergsoch skogstrakterna mellan Billingen och Wettern till hr grefvens öch hans anKörigas egendomar. Men tacksamhet är en sällsynt dygd, och den onyttigaste bland alla, enär den alltid kommer eiteråt, d. v. s. försent. Den tredje anmärkningen träffar den hugneliga uppgiften, att öfverste Ericson hållit ett flärdlöst tal. Vi böra förvänta, eller åtminstone önska oss, att också hans Jandlingar, i afseende på jernvägarnes bygnad och helst deras systemp,, skola vara lika fria från all flärd å hans sida. Eljest skall bistoren komma öfver honom med sin uddiga griffel. Hurudan hr öfversten i sin flärdlösbet tolkade jernvägarnes betydelse för fäderneslandet och för honom sjelf, hafva de torftiga underrättelserne ännu icke hunnit meddela; men vi böra hoppas att denna tolkning icke innefattat något historiskt, något om Jlössläppning af lystnadens furier, enskilta fördelarnes gynnade bemödanden till mehn för det allmänna, fula intriger under spänningen mellan sataniskt fintligt uppspelade intressen m. m., m. m. En fjerde anmärkning — likasom de föregående — icke emot, allenast öfver, företeelserne, rörer menighetens jubelrop, och allmogens jubelrop, såsom det med fördubblad målning meddelas. Det var icke underligt att allmogen ropade i glädje öfver den underrättelse man på stället erhöll om den storartade skänken. Allmogen har eljest, i många orter, med hemskhet frågat: Hvilken skall då betala dessa förskräckliga kostnader? Man har till och med hört :knotande uttryck, när bönderne fått det svaret: Allt det der skolen I och edra barn betalal Men desto större skulle nu glädjen blifva, och jubelropen blefvo svarande deremot. Den femte anmärkningen — ett lika fullkomligt jakande och medhåll — rörer Göteborgs landshöfdings yttrande om den förmån, som Göteborg vunnit genom jernvägen i Westergötland. Det är väl möjligt att mången, såväl med : bevekelsegrunder för Stockholmsintresset (tillräckligt i betydenhet uppvägande Göteborgs) som ock med grunder hemtade från hela rikets anspråk, skulle velat förundra sig öfver att hufvudstaden kommit senast i betraktande. Sådant förklaras likväl med lätthet af det myckna vallmodoftet, som verkar på Stockholms borgerskaps ögon, förnuft och alla sinnen, äfvensom det förklaras af sjelfva systemets, inre halt och djupgående vestgöta-rötter, i hvilka systemets allsmäktige hafver ett godt behag. i Den sjette anmärkningen — (märk! alltid öfver men icke emot) — må vara en bekännelse af enfalden. Måhända förstod den invigde hvad H. K. H. kronprinsen menade med sitt tal i Göteborg. En oinvigd skulle visst icke förstått den underliggande dubbla meningen i de kungliga orden — för att nu icke säga de kungliga tankarne — att intet storverk utjöres utan enighetr, att ingen stor sak börjar utan strid., att här strider icke uteblifvit samt att enighetens dygd satt sin prägel på storverket j rnvägen. Tanken svindlar härvid alldeles som t. ex. vid den Tegnerska dithyramben omcsydlig nordanvind, som östligt ifrån vestern svalkar.. Vi förstå allenast att förestående, H. K. H:ts ord, voro en poetiskt historisk anspelning på enigheten och striderne, skönt sammansmältande i den herrliga upplösningen om skänken — verkligen det bästa och enda sättet att bringa de ännu icke slutade striderna att öfvergå till den omtalade sälla enigheten. osenseesnemEr Kr YEO