Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 2

amhet, som förleder till hyckleri, törställnin ch oredlighet alla som omgifva henne, oc ålunda lemner henne ensam och öfvergifven, tt lätt offer för den förste bedragare, som senom aft hennes låga lidelse förstår tr s henne. Men för att biringa ås a vigtiga lärdomar, bevöfver mästaren Molisre icke låta. personerna sin pjes hålla några långa tal och uppbyggiga predikningar; det djupa allvaret skymtar ram, inmängdt i en fin och lekande dialog, ådan kanske endast han kunnat åstadkomma len, och bland komiska uppträden, det ena vesattare än det andra. Kort sagdt, det är, vad dramat alltid borde vara, ett stycke af let lefvande lifvet, lärande sina egna lärlomar. En enda gång blott träder allvaret ram i en allvarlig skepnad:: det är då Harvagon, vid förlusten af sitt mynt, faller i en örtviflan, som är nästan hemsk, emedan man er huru i hans förstenade hjerta icke ens letta slag, det hårdaste som kunde träffa howom, förmår uppväcka någon annan känsla än raseriet ooh hämdbegäret, och att hans själ, ohbjelpligen fastvuxen vid den döda metallen, cke har någon aning om och icke kan fatta, att lifvet den förutan kan ega något värde. Framställandet på scenen af Harpogons bild är utan tvifvel en ganska svår uppgift. Hr Stjernström, som på Mindre teatern gifver denna rol, har synbarligen åt densamma egnat ett allvarligt studium och lyckas också i vissa scener att göra framställningen verkligen illusorisk. Emellanåt märker man likväl något för mycket skådespelarens bemödande, och isynnerhet framskymtar då och då hos hr Stjernströms Harpagon nog ae ett medvetande derom att han är löjlig i sin omgifnings ögon, och . ett sträfvande att framhålla denna löjlighet i en ännu bjertare dager, något som naturligtvis icke kan förutsättas hos -Harpagon; Men om hr Stjernströms framställning : sålunda visserligen i vår tanke lemnarett och annat öfrigt att önska, kan det likväl icke nekas, att han på det hela taget med heder uppbär den ansträngande olen, och vi tro, att det dlifliga erkännande, han rönt af åskådarne de tvenne gånger stycket hittills gifvits, måste anses väl förtjent. De öfriga rolerna träda, vid sidan af Harpagons, jemförelsevis i bakgrunden. De gifvas likväl alla på ett ganska vårdadt sätt, och vi vilja endast hemställa till hr Kinmansson, att, om möjligt, vinnlägga sig om ett mera rent uttal och ettrigtigare artikulerande af orden, än han hittills iakttagit vid framsägandet af Cleantes rol i detta stycke. Deutsches Kunstblatts korrespondent i Diisseldorf har i tidskriftens Septemberhäfte i korthet omhandlat några af de nyaste produkter, som varit att se på Schultes permanenta Exposition i Dässeldorf, och dervid fästat uppmärksamheten på en tafla, som är utförd af Gude i förening med den unge svenske konstnären Malmström, som studerar i Paris. Nämde korrespondent yttrar om ifrågavarande tafla: En tafla af ganska egendomligt intresse är målad gemeusamt af professor Gude och dennes landsman (skall vara svensken) Malmström på så sätt, att den förre frambragt landskapet och den senare de talrika figurer, hvarmed taflan är försedd. Taflan förer oss långt tillbaka till deh nordiska historiens dukla begynnelse: Vikingar. begrafva efter slutadt sjöslag sina döda. På stranden af hafvet, hvars böljor ännu vagga skeppen, som utkämpat striden, äro vikingarne, såsom seden var, sysselsatta med utöfningen af den sista hederstjensten åt de fallne. Aftonsolens sista strålar belysa dessa hjeltegestalter och gifva hela scenen en ovanligt fantastisk anstrykning, hvilket fullkomligt passar till de äfventyrliga drägterna såväl som till sjelfva handlingen. Landskapet är, som man kunde vänta af Gude, förttäffligt troget tänkt och utfördt i karakteren af hans fäderneslands natur. Luften, med de skönt tecknade molnmassorna, är måhända det mest lyckade af hela.taflan. Äfven figurerna, hvilkas skala redan medgaf en temligen detaljerad behandling, röja en ster talang, hvilken bör tillräkpas såsom en synnerlig förtjenst, att den harmoniska sammanverkningen icke kommit att lida under en alltför stor utarbetning af enskiltheterna, hvartill skalan eljest så lätt kunde hafva 10ekat. Måhända har Malmström, af fruktan atti detta afseende göra förmycket, vid några figurer i förgrunden fallit in i det motsatta felet, men i hyilket fall som helst är denna märkvärdiga tafla ånyo ett exempel på den obegripliga operation, att två konstnärer äro i stånd att frambringa ett fullkomligt harmoniskt och till fullkomlig enhet genomarbetadt konstyverk.s ERE — K. M:t har, med afseende å den: nödstälda belägenhet i anseende till liden hagelskada, hvaruti åtskillige hemmansåboer och andra personer inom Främmestads och Frökörna socknar i Wiste härad af Skaraborgs län sig befinna, den 24 nästlidne September funnit godt att, utaf de till understöd vid missväxt afsedda medel, anvisa en emot hälften af den uppgifna skadan ungefärligen svarande summa af 2000 rdr, att såsom räntefritt lån tilldelas de personer inom nämde socknar, hvilkas gröda lidit af ofvanberörde hagel, emot låntagarnes gemensamma ansvarighet för medlens återbetalning med: ena hälften inom d. 1 Oktober 1859 och andra hälften före samma tid år 1860. — Efter aflidne svenske och norske vicekonsuln I; Elling,. uti Hjerting under konsulatet i Aalborg, har handlanden Christian Lykko Windfeldt blifvit förordnad. — Kommerskollegium tillkännagifver sig hafva erhållit-del afkungörelser angående i Ryssland och Preussen bestämda nya signaler å fartyg till förekommande af ombordläggning. — Vid gymnastiska centralinstitutet äro för innevarande lärokurs (den 1 Okt.—1 April) följande officerare kommenderade: af flottan: sekundlöjtnanterna grefve Cronstedt, Öhrström och Sandels; af lifregementets dragonkår: underlöjtnanten frih. Tersmeden; af lifregementets grenadierkår: underlöjtrefve Mörner; af Wendes artilleriregemente: ER IRS