Aftonbladet – 12 oktober 1858, sida 3

Fröken sofver, svarade Lotta. Professorskan nalkades sängen och stannade vid densamma. Hon betraktade dotterns dödsbleka ansigte och lutade sig ned för att lyssna på den korta, hastiga andedrägten. Om Albertine hade öppnat ögonen och betraktat modren, skulle hön öfverraskats af det uttryck utaf oro och smärta som återspeglades ihennes drag. I denna obevakade stund, då hvarken egenkärlek eller herrsklystnad kommo i fråga, uppvaktades professorskan af samma känsla hon erfarit, då Albertine ännu var ett litet spädt barn. Det var något af modrens, äfven i det kallaste hjerta, aldrig fullkomligt utslocknade känslor, som rörde sig inom detta marmorbröst. Hon lutade sig ned, vidrörde knapt känbart Albertines panna och aflägsnade sig. Albertines hjerta slog våldsamt vid denna lätta beröring af modrens läppar, och hon erfor en önskan af att vilja lägga sin arm om hennes hals för att ännu -en gång erhålla en, om än aldrig så obetydlig smekning; men denna önskan undanträngdes af en bitter hågkomst om allt hvad hon lidit genom henne, och Albertine förblef orörlig. Klöckan hade nyss slagit sju morgonen derpå, då Hans knackade helt varligt på frökens dörr. Lotta öppnade. Är fröken vaken? frågade han. Ja; men hon är icke uppstigen,, blef svaret. Säg till att professorn genast vill tala vid fröken. Han mår icke rätt väl. Bed henne genast komma in, för jag skall gå till doktor Bergström och till häradshöfdingen. Hans, den fåordige Hans, hade talat med stor brådska och hörbar oro, När dörren slöts efter honom, hoppade Albertine ur sängen, ehuru hufvudet värkte och det svindlade för ögonen. Det tålte icke