Aftonbladet – 12 oktober 1858, sida 3

många ögonblick innan hon inträdde till fadern, Han låg, och på-den ovanligt höga färgen kunde man se att han hade feber. Det var bra att du kom.... Hm... hm. Hans påstår att jag icke är riktigt... hm... hm... frisk, sade professorn, Älskade, goda pappa,, stammade Albertine och fattade hans magra feberheta hand; det är mycket illa, fruktar jag. Mins pappa att jag redan i går morgon påstod att pappa icke var, frisk. Jahå, jag påminner mig det; men kunde icke beqväma mig att tro derpå. Hm... hm .Sätt dig barn ... Jag lärer icke vara ung mera ... har glömt tänka på att jag blifvit gammal... Aldrig sysselsatt mig dermed. Kan icke påminna mig att jag tänkt derpå förr än i dag. Se så, se så, gråt inte... tycker icke om tårar. Naturen tager ut sin rätt. när lifstråden är utspunnen, är det också slut; man kan icke skarfva vid den. Albertine jemkade hans kudde, frågade om hans plågor och sökte bibehålla ett lugn, som var långt ifrån hennes hjerta. Aldrig förefaller en person oss kärare, än då vi se den på sjuklägret och frukta att förlora den. Då glömmas alla lidna oförrätter, då förlåtas alla begångna fel; och för vårt minne stå endast de goda egenskaperna, Så var det äfven med Albertine. Denne far, som under hela hennes lif glömt att hon funnits till och som hon först under loppet afnågra korta månader varit. i beröring med samt lärt sig älska, föreföll henne nu som den ömmar ste af alla fäder, förlusten af honom såsom en af de känbaraste och bittraste. Under det dessa känslor med en qvalfull oro plågade i henne, skickade hon in till sin mor, lät underrätta henne att fadern var sjuk, samt tillsade att han önskade sig någon läskande soppa.